Vart är schäfern på väg del II
Det är roligt med alla läsarkommentarer till mitt inlägg men jag blir en smula fundersam till hur folk resonerar.
Om nyttan med MH/MT finns naturligtvis olika uppfattningar. Några röster i debatten ifrågasätter MH och MT med påståendet att det skulle vara ojämn kvalitet på domare och beskrivare.Visst kan det ligga något i detta, men jag köper inte argumentet att majoriteten av vår domarkår är undermålig. Dessutom har varje användare möjlighet till valfrihet när det gäller testbana och domare/beskrivare. Vi måste också komma ihåg att inga mentaltester är 100% tillförlitliga. En viss felprocent åt det ena eller andra hållet får vi räkna med.Detta är naturligtvis fallet även inom människopsykologin trots att deras tester och undersökningar utförs av högutbildade akademiker. Jag är fortfarande fast övetygad om att helhetsbilden/resultatet för våra mentaltester för hund är väldigt bra.
Det är med en viss förvåning jag noterar att representanter för våra nyttohundar ifrågasätter värdet av tester. Som vi alla vet så har SBK, SKKs rasklubbar, polisen samt även försvarsmakten olika former av mentaltester. Detta kan knappast vara en slump eller något slags nonsens-påhitt som ingen behöver tro på. Det är också märkligt att somliga intar en kritisk hållning till standardiserade tester och samtidigt t ex använder sig i större utsträckning av L-test. Varför skulle ett individanpassat lämplighetstest vara ett bättre avelsverktyg än ett standardiserat MH test ?Hela idén med att använda MH som avelsinstrument vilar ju på den enorma bonus det innebär att ha tillgång till så många släktingars MH-utfall som möjligt.
Jag är naturligtvis medveten om att man i sitt avelsarbete då och då måste förnya sitt avelsblod.På grund av den smala avelsbasen vi har i Sverige idag måste man då gå utanför landets gränser.
När man gör detta har man inte möjlighet att kontrollera fakta på samma sätt som i Sverige. Därför har nog de flesta någon gång tyvärr fått erfara att det både exteriört ,mentalt och ur hälsosynpunkt kan gå fullständigt galet. Här kan man endast titta på individen och i bästa fall några syskon. Detta är naturligtvis något som de uppfödare som väljer att använda utländska avelsdjur är medvetna om.Men det är ju uppenbart att det i många lägen blir något av en chansning när det gäller föräldradjuren.
I kommentarerna som lämnats spekuleras också i att det finns uppfödare och människor som tränar MH och MT inför testet. Min erfarenhet säger mig att en mentalt dålig hund blir ännu sämre vid träning på grund av långa minnesbilder som väldigt ofta hänger ihop med rädsla. Här borde man förstås ställa sig frågan vem det egentligen är man lurar i långa loppet?
Självklart är det så att duktiga hundmänniskor kan väcka olika egenskaper hos hunden. Men det är också ett välkänt faktum att en hund med bra tävlingsresultat inte per automatik blir en mentalt stark nedärvare. Vi måste förstå skillnaden mellan en avels och tävlingshund. Att träna inför MH och MT kommer alltid att slå tillbaka på den egna uppfödningen.Självbedrägeri leder sällan till bra resultat i långa loppet. Under alla de år som jag sysslat med mentalitet och uppfödning så har jag kommit till insikt i att man inte kan minska kraven på goda föräldradjur och bra syskongrupper. Min erfarenhet är också att många av de uppfödare som förkastar MH och MT gör detta på grund av att sanningen om deras eget avelsarbete är en mycket plågsam insikt. Jag hävdar fortfarande med en dåres envishet att kraven ska höjas på uppfödarna. Jag är medveten om att det i dagsläget blir svårt att få vår huvudorganisation SKK och rasklubbarna att börja arbeta i denna riktning, förmodligen är det en utopi. Däremot tror jag att man kan få presumtiva valpköpare att bli mer kvalitetsmedvetna och inta en mer kritisk hållning till/ bojkotta dessa uppfödare som inte kan redovisa sina avelshundars fördelar och brister.Med större kunskap genomskådar blivande valpköpare billiga bortförklaringar om dåliga beskrivare och domare och väljer att köpa valp från de kennlar som vågar och vill ta ett seriöst ansvar för sin uppfödning och som värnar Schäfern som bruksras och brukshund.
Reino
Smal avelsbas ?
Jo, avelsbasen på bruksschäfrar är smal i Sverige. Kollar man tänkbara avelsdjur så är de alla ”linjeavlade” på samma hundar. Dessa var iofs bra hundar på sin tid och användes därför flitigt eftersom landets gränser var stängda.
Sedan 1995 har det importerats en hel del schäfrar, mest exteriörlinjerade. Det finns ingen ekonomi i att importera en framgångsrik avelshane till de ytterst få bruksuppfödare som skulle använda den. Hittills är det väl bara några få som parat ihop vad de kostade, och några var ”billiga” för att de redan visat att de inte dög som nedärvare utanför Sverige.
Genom att söka sig utomlands får man tillgång till mycket flera hundar och får därigenom en större bredd. Det finns mycket flera bruksuppfödare som alla har en ”idealtyp” som de eftersträvar, dvs det går att hitta hundar som passar som sporthundar eller tjänstehundar eller både och.
Naturligtvis är det inte lätt att hitta just den avelshund man vill ha. Det kräver kunskap om stamtavlor, dvs vad man kan förvänta sig att hundarna nedärver. Det underlättar om man har kontakter utomlands som har samma ”idealtyp” som man själv, eftersom det inte är möjligt att kuska runt hela EU för att kartlägga var de hundar man söker finns.
Det är lägre parningsavgifter i EU, men det kostar att ta sig dit så det blir iaf dyrare att åka utomlands med sin tik. Vet man på vilket dygn tiken brukar vara i optimalt löp kan man spara in många hotellnätter. Det är i mitt tycke iaf värt pengarna att få tillgång till de mest meriterade hundarna med blodslinjer som testats på mästerskap i generationer.
Så, nej, jag anser inte att man ”går över ån efter vatten”.
Det som komplicerar avelsarbetet är som jag ser det inte bristen på mentaltester utan att det är så svårt att få tillgång till HD/ED resultat och att man söder om Öresundsbron inte alls röntgar sina hundar i den omfattning som vi gör.
Oavsett om man åker utomlands eller stannar inom landet så är avel alltid mera än mentaltester och tävlingsresultat och lätt är det aldrig !
Hur kan avelsbasen vara så smal på bruksschäfer i sverige, man har väl importerat utländskt blod länge och i ännu större grad sedan det blev lättare att passera landets gränser? Är det verkligen behövligt eller går man över ån efter vatten?
Håller helt med dig om att en bra tävlingshund och en bra avelshund inte behöver vara samma hund !
En bra tävlingshund har förhoppningsvis en massa goda egenskaper som en skicklig förare vidareutvecklat. Dock finns det ingen garanti för att tävlingshunden nedärver dessa egenskaper.
Vad som är en bra avelshund visar sig först när man har facit, dvs avkommor som visar vad avelshunden nedärvde. När antalet avkommor är stort nog för att man skall få ett statistiskt säkert material är avelshunden oftast både död och begraven.
Det är därför familjebilden är så viktig.
Min slutsats är att det egentligen är minst lika viktigt vad som finns bakom en hund
som vilka egenskaper hunden besitter. Därför är alla redskap som kan ge mig mera fakta viktiga. Alltså både tävlingar och tester och att se hunden i träning och vardag.
Är också enig med dig om att de som tränar för tester lurar alla. Både sig själva och valpköparna.
Det är bra att du tar upp den smala avelsbasen i ditt resonemang. Den är ett av skälen till att flera uppfödare söker sig utanför landets gränser och då är det inte lätt att hitta ”rätt”. Det krävs att man är väl insatt i hur olika linjer passar ihop/inte passar ihop alls. Alternativt att man har kontakter som sett hur olika linjer fungerar när man korsar dem. Man kan också dra vissa slutsatser genom att studera framgångsrika avels-/tävlingshundars stamtavlor. Några mentaltester finns inte att tillgå och HD/ED-resultat för kullsyskon och föräldrar är inte lätt att hitta. Det enda ”säkra kortet” är ZW ! Lätt är det INTE.
Sverige är som de flesta vet världsledande när det gäller kartläggning av hundars mentalitet. Jag tycker att det är skrämmande när folk vill avskaffa testerna och gå tillbaka i utvecklingen bara för att de är okunniga och kanske missnöjda med sina resultat. Dags att växa upp och inse att världen snurrar runt mer än ens eget huvud. Precis som Reino säger har man som uppfödare ett enormt ansvar och får inte låta sin stolthet stå i vägen för det.
Jag har ett flertal vänner som att jätte rädda för just schäfrar men Zegra brukar kunna ändra deras uppfattning, så tack Reino och Elisabeth för det.
Intressant att läsa dina kloka tankar om schäfern!