Till Minne av Hedeforsens Soraya

Till Minne av Hedeforsens Soraya

När jag blundar kan jag se dig. En svart silhuett ivrigt spanande mot horisonten. Det är gryning. Den stund på dygnet när mörkret inte längre känns så bottenlöst. Man anar ljus som smyger in i ett annars konturlöst landskap. Du spetsar öronen. Din blick är fäst mot himlaranden. Redo. Hela din kropp är beredd. Smidig. I beredskap. Ser inte bakåt, blickar framåt. Så tar du sats och är borta.

Jag skriker ut min ångest. Jag ropar ditt namn. Letar bland skuggorna. På natten vaknar jag och tror mig höra svaga tassanden. Jag sträcker ut min hand. Under dagar och nätter går jag vilse. Irrar planlöst omkring i ett oklart töcken. Jag ber om försoning och söker finna tröst i det faktum att jag inte längre kan känna din närvaro. Du är inte här. Naturligtvis inte. Du var en kompromisslös natur. Tog gärna emot, men behövde egentligen aldrig någon. Alltid på väg, en vandrarnatur som för ett ögonblick korsade min väg.

Så stannar jag upp en stund och förstår att jag nu är en annan person. Inte klokare eller bättre. Men min själ har vässat sina sinnen. I vinden, på stigen, vid havet, i tystnaden finns plötsligt så mycket mer än vad som fanns där förut. En kunskap om alltings förgänglighet. Var du än är så finns där kraft och mod. Energi och styrka. I ett parallellt universum eller kanske en annan dimension där allting är möjligt, bereds nu plats för en svart amason.

Kvar här på jorden vilar minnet av en virvlande vind. I den svarta myllan på en igenvuxen skogsstig ligger en söndertuggad skinnrulle. I en undanskymd bergsskreva skymtar ett nött gammalt garn och bakom tallen, på utsikten, finns spår efter lek och stoj. En medtagen, söndersliten gren propsar på uppmärksamhet. Ljudet av en gren som knäcks. En kort sekund står tiden still och allt blir åter möjligt. Ingen början, inget slut. Ett ögonblick av varats kraft och intet mer. Jag bönar, ber, förbannar, men släpper sedan taget.

Catrina

8 Thoughts to “Till Minne av Hedeforsens Soraya”