Till Minne av Hedeforsens Soraya
När jag blundar kan jag se dig. En svart silhuett ivrigt spanande mot horisonten. Det är gryning. Den stund på dygnet när mörkret inte längre känns så bottenlöst. Man anar ljus som smyger in i ett annars konturlöst landskap. Du spetsar öronen. Din blick är fäst mot himlaranden. Redo. Hela din kropp är beredd. Smidig. I beredskap. Ser inte bakåt, blickar framåt. Så tar du sats och är borta.
Jag skriker ut min ångest. Jag ropar ditt namn. Letar bland skuggorna. På natten vaknar jag och tror mig höra svaga tassanden. Jag sträcker ut min hand. Under dagar och nätter går jag vilse. Irrar planlöst omkring i ett oklart töcken. Jag ber om försoning och söker finna tröst i det faktum att jag inte längre kan känna din närvaro. Du är inte här. Naturligtvis inte. Du var en kompromisslös natur. Tog gärna emot, men behövde egentligen aldrig någon. Alltid på väg, en vandrarnatur som för ett ögonblick korsade min väg.
Så stannar jag upp en stund och förstår att jag nu är en annan person. Inte klokare eller bättre. Men min själ har vässat sina sinnen. I vinden, på stigen, vid havet, i tystnaden finns plötsligt så mycket mer än vad som fanns där förut. En kunskap om alltings förgänglighet. Var du än är så finns där kraft och mod. Energi och styrka. I ett parallellt universum eller kanske en annan dimension där allting är möjligt, bereds nu plats för en svart amason.
Kvar här på jorden vilar minnet av en virvlande vind. I den svarta myllan på en igenvuxen skogsstig ligger en söndertuggad skinnrulle. I en undanskymd bergsskreva skymtar ett nött gammalt garn och bakom tallen, på utsikten, finns spår efter lek och stoj. En medtagen, söndersliten gren propsar på uppmärksamhet. Ljudet av en gren som knäcks. En kort sekund står tiden still och allt blir åter möjligt. Ingen början, inget slut. Ett ögonblick av varats kraft och intet mer. Jag bönar, ber, förbannar, men släpper sedan taget.
Catrina
Tårarna kommer, du skriver så fint!
Känner med dig.
Kramar
Tack för alla vänliga och omtänksamma kommentarer.
Det värmer mitt i all bedrövelse
Catrina
Beklagar sorgen,så fruktansvärt detta är att mista en trogen älskad vän,väldigt fint skrivet Catrina….Kram från mej.
Så fint skrivet! Vet hur du känner det….en stor tomhet och saknad…Kram!
(Förlåt mig, men jag visste inget i tisdag om detta, läste det först nu)
Vilka fina ord över en älskad o saknad vän! Känner verkligen med dig i din sorg.
Oerhört fint skrivet, jag blir alldeles tårögd.
Jag beklagar och känner med dig i din sorg o saknad.
Vilka ord. Fantatiska. Saknar ord självefter din text. Känner med dig.
Där den ”svarta amasonen” finns, finns även du, i hennes hjärta.
Vad vackert skrivet om kärleken och den fruktansvärda sorgen. Kram