Snart stundar Svenska Schäferhundklubbens årsmöte. Hundvärldens motsvarighet till polsk riksdag. Dessvärre är detta epitet alltför sant då stormiga möten utan resultat avlöst varandra genom åren. Vår klubb har utvecklats i en alltmer dyster riktning där inbördes kiv står överst på agendan.
Det är alarmerande att de få personer som försöker påtala faktiska problem, även utan personangrepp, ändå behandlas som svekfulla visselblåsare. Vi har inom organisationen en tråkig tradition av att skjuta budbäraren. Vid det här laget borde vi förstås inse att problem inte löser sig för att man gör sig av med de som påtalar dem. Men finns det då ingen reell lösning på problemen?
Vi vet att vi har en vattendelare avseende mentala skillnader på arbetande vs show-schäfer. Vi vet att endast ett fåtal av den senare kategorin kommer till våra MH och MT? Vi vet att det kommer färre antal schäfer till start på bruksprov och att medlemsantalet sviktar i vår förening. Vi vet att HD-problematiken ökat trots hälsoprogram. Under ett antal år har dessa problem lyfts och diskuterats. Tyvärr utan att vi närmat oss någon lösning. Istället har vi ägnat oss åt förolämpningar och karikatyrer av våra åsiktsmotståndare. Samtidigt som våra interna stridigheter pågår försöker SKK manövrera ut SBK gällande vem som skall ha mandat över våra bruksraser detta är istället något som vi verkligen borde engagera oss i.
Nu när årsmötet närmar sig borde föreningens medlemmar ställa sig frågan om en ny styrelse verkligen är lösningen på problemet. Genom åren har vi haft avhopp och påhopp i en aldrig sinande ström. Leif, Monika, Thomas, Fredrik, Anneli, Kattis eller Reino? Har det någon betydelse i förlängningen vem som sitter i Cs när lejonparten av våra medlemmar och uppfödare tycks befinna sig i en parallell verklighet?
Det finns en utbredd missuppfattning om vår ras. Man brukar säga att det finns en schäfer för alla. Om det är sant är vi verkligen ute på hal is. Allround och mångsidig är inte samma sak som allmän. Rasegenskaper bör vara allt annat än svävande och diffusa.
En självsäker, frimodig hund. Följsam och uppmärksam med goda nerver som besitter mod, kamplust och hårdhet.
Dessa egenskaper är rättesnöret för vår avel och vår ras. En schäfer med dessa egenskaper är verkligen en hund med extra-allt. En sådan hund kan med rätt handledning utbildas till i princip vad som helst. MEN bredden på utbildningsbarhet är inte synonymt med bredden på ägarskap. En hund med en sådan kapacitet är naturligtvis inte en hund för alla.
Intresse, tid och kunskap är ledorden för att skaffa sig en sådan hund. Har du det, är vad du vill göra med din hund, underordnat att du vill göra något.
Svenskbruks och IPO är förstås perfekt för vår ras. Agility och nosework är kul. Gillar man andra utmaningar finns barmarksdrag och weightpull. Friluftsfantaster kan ta sig an skidåkning och viltspår. Nya spännande aktiviteter är rallylydnad, treibball och freestyle. Bara brist på egen fantasi sätter begränsningar.
Eller kanske inte. För verkligheten ser annorlunda ut.
Idag är det få av våra schäfrar som äger de egenskaper som måste finnas för träning och utbildning. Oavsett om det är mot tjänst eller tävling. Många drabbas dessutom av hälsoproblem. Orsaken är brist på stringens och selektivitet i aveln.
Var tredje schäfervalp riskerar att utveckla höftledsdysplasi. Genetiska riskfaktorer finns för klåda och problem med bukspottkörtelrubbning. När det gäller mentaliteten saknas nyfikenhet, samarbetsvilja och uthållighet. Det finns problem med rädslor. I andra änden har vi problem med hysteriskt bitglada hundar som bär på stress och svårigheter att avreagera.
Dessa hundar är med andra ord väldigt långt ifrån idealet som vi satt med vår rasstandard För att komma tillrätta med problemen måste vi naturligtvis inse dem. Här har vi nog lite av pudelns kärna. För att bedriva avel behövs gedigen kunskap och seriös målsättning som vilar på respekt för schäferns rasstandard och hälsoprofil. Det behövs en större förståelse och kunskap om mentalitet och schäferns unika rasegenskaper. Detta behöver sedan riktas mot valpköpare för att ge dem de rätta verktygen att kunna ta hand om sin hund på bästa sätt. Dessa valpköpare blir sen i den bästa av världar nya engagerade medlemmar i vår rasklubb. Oavsett om du avlar mot show och exteriör eller tjänst och tävling har du skyldighet mot dina valpköpare att leverera en frisk, sund och mentalt bra hund. Du bör vara tydlig med vad din avel är riktad mot och inte invagga dina valpköpare i falska förhoppningar eller försöker inbilla dem att de kan få en hund som står överst på pallen i SSM-utställning och samtidigt skörda massiva framgångar i bruks.
Idag svajar det betänkligt på uppfödarsidan och jag vet inte vilket som är värst oförmågan att se problemen eller förnekelsen av dem. Vad jag däremot vet är att de personer som skall sitta i en centralstyrelse måste leva i verkligheten och våga ta tag i problemen. Ha stadgar och rasstandard som vägledning.” En hund för alla” tänket, där man sänker trösklar och förenklar provformer, kommer att utarma alla försök till att hålla ihop vår ras. Den är i praktiken redan delad men vi som organisation vinner inget på en delning. Skall den här klubben överleva så måste samtliga inblandade ta sig i kragen och sluta uppföra sig som en dysfunktionell familj. Jag hoppas att 2017 blir ett år för samverkan och slut på enfald och personliga vendettor.
Styrelser kommer och går men trätan i schäferklubben består.
Skall det verkligen vara mottot för vår klubb?
Reino
”…det finns en schäfer för alla” …som är införstådda med vad en Schäfer behöver för att MÅ bra och BLI bra! borde ha lagts till!
Om man promt vill ha en Schäfer men inte en rastypisk Schäfer med stor arbetslust, stort rörelsebehov, stor flockinstinkt (avsyr att lämnas ensam) då förstår jag inte varför man inte helt enkelt överväger att skaffa en annan ras? Schäfern går visserligen inte att jämföra med någon annan ras, inte ens på en plats långt ner, men lite rättvisa mot hunden kan man kräva.
Jag blir sorgsen över de Schäfrar som avlas på en anatomi som lämpar sej mer för att springa runt i en ring en kort stund – jämfört med att ta sej fram överallt under lång tid utan att mattás vare sej fysiskt eller psykiskt och hålla ihop under många år.
En Schäfer som har låga drifter men stora rädslor – jämfört med en Schäfer som ser varje dag som en ny möjlighet till att lösa problem, leka, undersöka och samarbeta i glädje och samförstånd med sin förare!
Jag är även lite sur på uppfödare som medvetet avlar fram dessa surrogatindivider. Det är inte rättvist mot den underbaraste av alla raser Schäferhunden.
Känns väldigt aktuellt i fler rasklubbar som ligger under SBK, stor del av detta inlägg. Känns som ett enda långt trätande utan slut… Och det viktigaste glöms bort. Vår ras, vår stolthet.
😈
Ord som går på djupet för min del. Mycket bra formulerat. Tack
Jättebra skrivet. Tyvärr är detta med att skjuta budbärare alltför vanlig bland uppfödare oavsett ras vilket absolut inte gynnar varken hundar eller valpköpare. För att hålla en ras sund och frisk så måste man kunna ta och ge kunskap öppet utan problem om både positiva och negativa egenskaper. Sedan är det upp till respektive uppfödaren att välja.
Har varit intresserad av att skaffa mig en schäferhund. Men det har gått över för länge sedan har följt utvecklingen länge men har blivit avskräckt.
Väl skrivet, kan bara instämma!
Tyvärr är analysen av tillståndet förödande träffsäker.