Jag heter Annelie Ohlsson och min Hedeforsare heter Mixa som är en pigg och framåt liten schäfertik på tre år.
Mitt hundliv startade när jag var sju år gammal då flyttade Babette, en vit dvärgpudel hem till oss, lika ilsken som söt kommer jag ihåg att den var, trots det har det alltid funnits en hund i mitt hem sedan dess, med några korta uppehåll.
Den första hunden jag började träna och tävla med var Vallgårdens Red Kick Off kallad Tin-Tin en tervuren, hundvärldens Emil i Lönneberga, för jösses vad mycket hyss den hunden hittade på, det skulle man kunna skriva en hel roman om, men det får bli en annan gång. Man kan skratta åt det nu men man kunde hålla sej för skratt när det hände. Hur som helst TinTin var min testhund kan man säga jag prövade det mesta med honom och han ställde upp på allt plus lite till. Vi tävlade lydnad, sök och spår samt körde bevakning. Man får nog säga att han var en riktigt bra hund med tanke på alla misstag man gjorde och ändå tävlade vi i elit i både spår och sök.
Min nästa tervuren var en tik som hette Judos Isadora ”Isa” tyvärr så var hon väldigt skotträdd och eftersom jag inte ville utsätta henne för skott träning så fick hon flytta hem till min mamma där hon hade det hur bra som helst.
Nästa belgare som flyttade hem till mej var en nio månaders malle tik Zagals Vikki.
Pirrajan Vicky som hon kallades var en helt otrolig hund vad det gällde kamplust, både social som jakt, det fanns inget som stoppade henne. Från den stunden hon flyttade hem till mej så gjorde hon allt och lite till för sin matte. Vicky tog 15 cert i söket och 3 i spåret så hon blev brukschampion i både spår o sök. Var även med på SM i sök.
Tyvärr skadade hon sej i ryggen så hon fick pensioneras vid sju års ålder.
Vicky fick en kull valpar och en av dessa fick aldrig flytta hemifrån, Fanny en helt underbart go malle som verkligen var hur social som helst och älskade alla människor och även henne körde jag sök med och hon tog 14 cert .
Hon fick också en skada och vid sex års ålder fick vi ta det lugnare.
Så när det var dags för nästa hund blev det Mixa ”loppan poppan” en pigg, glad och nyfiken schäfer med en otrolig spänst och kvick som en raket… Att det blev en schäfer är helt och hållet Ambras förtjänst eftersom vi tränade ihop jag och Elisabeth och jag visste vilken otroligt bra hund Ambra är, med bl.a. en arbetslust man sällan ser, hon tröttnade aldrig. Så när hon skulle paras fanns det ingen tvekan.
När det sen var dags att välja valp var det inte helt enkelt, alla tikarna var käcka och ganska lika så jag frågade Elisabeth och hon sa att Mixa var den som var först framme i det mesta och jag ville ju ha en livlig och framåt hund och DET FICK JAG!!!!!!!
Herregud jag var ju ändå van tyckte jag, sist jag hade valp hade jag FEM MALLEvalpar, men det var inget jämfört med Mixa hon var högt o lågt, överallt och ingenstans samtidigt, helt orädd och VÄLDIGT och då menar jag VÄLDIGT nyfiken det var t.o.m. så att underbart tålmodiga o toleranta Fanny gjorde ett allvarligt försök att flytta hemifrån, stackaren
Hon tyckte nog det var lite för jobbigt med den lilla illbattingen, men idag är de bästa vänner och Mixa är en helt underbart balanserad hund, men fortfarande livlig och härligt framåt.
Vi tränar spår och sök har tävlat lite och det har gått bra hon är i skrivande stund uppflyttad till elit spår och högre sök.
Min filosofi när det gäller hundträning är bla att jobba ihop med hunden, se det ur hundens perspektiv, här och nu, hur hunden uppfattar situationen, vara tydlig, ha tålamod, belöna rätt beteende, anpassa till den hund du har och inte ställa för stora krav.
Jag har haft förmånen att få träna tillsammans med Sven Järverud i många år och han fick mej att bl.a förstå vikten av att försöka förstå sin hund och jag anser att alla som håller på med hund, att det är deras ansvar att skaffa sej kunskap i hur hunden fungerar.
Jag vill avslutningsvis tacka Elisabeth o Reino för att ni alltid ställer upp om man skulle behöva ert stöd eller hjälp.
Vad jag hoppas för Mixas del är att hon får vara frisk och att vi kommer att träna på och ha roligt under tiden så får vi se hur långt det räcker…
Annelie
