Månadens profil december 2009 Helena och Aragorn (Hedeforsens Axxe)

Efter inledande trevande försök med karelsk björnhund och golden retriever fastnade jag för rasen framför alla: schäfer. När jag kom tillbaka till Sverige 2005 efter att ha jobbat några år i England var det naturligt för mig att börja från början med en valp, för jag hade aldrig tidigare haft någon egen (björnhunden Raya var 5 år när jag fick henne och golden-killen Jacko var ett och ett halvt).

Valet av ras var för mig självklart – det skulle alltså bli en schäfer. Alla schäfrar jag någonsin träffat var så himla underbara och vackra, och jag var nyfiken på att träna bruks och lydnad, vilket aldrig lyckats så bra med min slöa Jacko eller min egensinniga Raya. Alltså bokade jag en valp utan att kunna speciellt mycket om uppfödare och avelshannar, och så gick det som det gick.

Jag fick hem Ichiban, en alldeles speciell och härlig hund på sitt sätt, men för att göra en lång historia kort blev jag tvungen att låta Ichiban somna in vid två och ett halvt års ålder när hans armbågar gav honom så mycket besvär att han haltade och fick träningsförbud. Ett liv på soffan skulle inte ha funkat för honom, så efter ett svårt och tråkigt beslut fick han ändå vila i frid.

Men man får inte ge upp. Min nuvarande hund Gizmo är förstås förtjusande och vi har massor av kul ihop. I år har vi även gjort debut på tävlingsbanan, med blandade resultat, för det går upp och det går ner! Mest mitt fel förstås, för jag lär mig ju fortfarande och jag har massor kvar… Men vi har i alla fall lyckats klara lydnadsklass två tillsammans.

Så i våras kom lille Aragorn in i vårt liv. Han föddes i februari 2009. Jag är fodervärd för honom, och som vem som helst kan förstå blir det svårare för varje dag att inse att han måste lämna oss. Okej, jag är kanske partisk, men Aragorn är verkligen essensen av en schäfer! Han är läraktig, snabbtänkt, busig, förig, intelligent och fantastiskt duktig på att spåra. Han kommer att bli kanon vad han än blir utbildad till. Jag tycker förstås att han är supersöt också. Jag vet att man inte skall ge hundar mänskliga drag, men den här hunden har humor.

Aragorn och Gizmo följer med mig till jobbet varje dag eftersom jag har förmånen att jobba på ett naturbruksgymnasium. De är med mig på kontoret och ibland följer de med på lektionerna också. Gizmo tycker väl inte att läraryrket är något för honom, men han står ut. Aragorn däremot tar sig an varje utmaning med stor entusiasm. Han hjälper mig att rätta uppsatser och talar verkligen om när något inte uppfyller kraven för godkänt… Man måste hålla med om att han har urskiljningsförmåga, för av alla uppsatser han finfördelat har de värst åtgångna verkligen varit dåliga. Dessvärre överlåter han till mig att förklara varför jag återlämnar uppsatserna i små pusselbitar, men eleverna brukar se den roliga sidan av saken. Att lärarens hund åt upp läxan är nästan status i mina klasser. (För de vänner av ordning som nu blir förfärade kan jag meddela att mina elever lämnar in sina alster via en internetplattform och jag skriver ut dem, så allting finns lagrat…)

Aragorn har också som uppgift att hämta posten. Varje eftermiddag går vi till brevlådan och han väntar målmedvetet på dagens skörd. Jag brukar ge honom reklam och dylikt, för även om han tar sitt uppdrag på största allvar kan det hända att jag får hämta delarna runt om i trädgården en stund senare.

Tillsammans med sin busbror Anton har Aragorn hunnit vara på utställning, och jag kan inte förstå varför vi hamnade utanför prispallen. Aragorn var nog den snyggaste och mest vältränade hund i ringen och han uppförde sig exemplariskt. Han hade en duktig handler som tur var, annars hade jag kanske fått skämmas. Det var kul att höra kommentarerna från vissa av åskådarna, till exempel ”Nu är det en riktig hund där inne!”.

Aragorn har verkligen tagit plats i mitt och Gizmos liv. Han ser väldigt mycket upp till sin äldre kamrat och jag har nog Gizmo att tacka för att vissa delar av Aragorns träning gått så lysande och snabbt. (Aragorn har även hjälpt mig med Gizmos träning eftersom Giz blir mer entusiastisk om han först måste vänta på Aragorn.) Vi har så smått påbörjat lite lydnadsdressyr, men mest håller vi på med spår och uppletande, vilket Aragorn bara älskar.

Visserligen kan det lilla busfröet ställa till med en del rackartyg, men mest är han ändå bara gullig. Jag kommer att sakna honom något enormt, fast jag vet att han kommer att bli perfekt som sökhund vad han än kommer att inrikta sig på. Så jag måste tacka Elisabeth och Reino för att ha givit mig förtroendet att ta hand om den här makalösa valpen!