Månadens profil februari 2011, Sten med Hedeforsens Ia

Början på ett hundliv.

Hej. För er som inte har mött mig heter jag Sten Skogli och bor i Sandefjord i Norge. Jag är utbildad instruktör och IPO figurant( ny sådan). Aktiv i brukshundsporten sedan 12 år. Så hund är ingen hobby längre det har blivit en livsstil. Mitt intresse för hund och djur började redan som grabb. Men mitt första djur var inte en hund utan ett får som följde mig överallt när jag var hos morfar och mormor. (Nästan som Emil och griseknoen…..). Så fick jag min första hund när jag var 11 år, kan väl säga att det var en konstig skapning . Lite blandning mellan en tax och Norsk lundehund . Vit var den också. Men tyvärr blev den påkörd av en bil. Efter det blev det att slåss med grannens hund som var en labrador retriever. Som ni vet är det ju en apporterande ras. Fanskapet trodde jag var apportbukken varje gång jag skulle hälsa på min kompis. Jag var tvungen att stå och klia mig i huvudet för att avleda ”Kim” som han hette, så han inte sku apportere mig. Det lade väl grunden til mitt intresse för hund. Konstig men så är det!

 Efter 10 år i Stockholm där jag inte kunde ha hund pga jobb och arbetstider flyttade jag tillbaka till Norge och köpte min första ”riktiga” hund…som blev en Schäfer från utställningslinjer. Hon blev tränad till ledarhund.Sedan var jag innom servicehund miljöet. Zantii hette tiken hon blev en jättelugn hund. En bra förstagångs hund. Tyvärr hade hon grav HD med pålagringar. Så hon blev bara 3,5 år. Efter det kom en garantihund som väckte mitt intresse för brukset med ännu värre greier hängande på släp . Efter några varv med uppfödaren fick jag till slut en annan hund från en annan uppfödare .. . Dennis som han hette kom till mig 2004 och vi satte igång att träna. Vi  tränade upp oss till elitspår och högre i sök. Framtiden såg lovande ut tills en dag då vi var och tränade sök och han kom haltande på 3 ben. Efter några månader med rehab, fram och tillbaks från olika veterinärer där man inte hittade någonting fann så min nuvarande veterinär en skada/innsnevring på ryggmärjen. Tyvärr blev det inte bättre. Vår karriär inom brukset var slut där för denna gång. Dennis kunde inte tävla mer men blev istället en familjehund hos ett äldre par som står mig nära. Dennis har det bra idag. Ned i källaren och åter igen att hämta motivation för att fortsätta med hund. Denna gång bestämde jag mig för att kolla upp uppfödarna rejält . Så blev det till att jaga en riktig uppfödare som avlade brukshundar med mentalitet och hälsa som spader ess och denna gång ville jag ha en ”bruksschäfer” från Sverige. Så skulle det vara och så blev det!! Efter många timmar kom jag att se ”Hedeforsens Harras” på nätet. I och med detta hittade jag också Reino och Elisabet på Hedeforsens kennel. Följande avsnitt er lite svårt att formulera män ska prova så godt det går

Hedeforsens Öyvin (Arak) 
kom till mig februari/mars- 09 och blev husets ”terrorist” . En rejäl och busig valp. Här hade jag fått mycket hund för pengarna visade det sig. Arak hade jag med mig överallt. Han fick vara vara med på all miljö-träning som Zantii varit med på. Men sku inte avprogrammeras. Tåg, verkstad, buss, affärer, på stan, byggplatser,och flygresor – ja, i stort sätt var han med överallt. Han var inte berörd av något. Han kollade upp det som var att kolla upp.Mycket miljöstark. Inget fel på hans nyfikenhet och mentala styrka visade det sig!Vi började att spårträna där han visade fina egenskaper. Provade lite sök för att kolla minnesbilder och det funkade jättebra. Tiden gick och vi tränade bruks med fin framgång. Lydnaden kom på plats, spåret och uppletandet funkade fint tills jag en dag märkte att vi inte var helt på samma ”planet” . Vi var på väg åt var sitt håll. Eftersom jag är rätt så ofta nere på Hedeforsen blev Arak ”kollad upp” från nosen till svansen. En tuff temperamentsfull kille . Efter några månader med funderingar kom jag fram till att vår kemi inte passade ihop. Så ett byte/salg var ett faktum. Att välja rätt.
Funderingar…. En schäfer till?? Eller en BC ? Tankarna snurrar runt i skallen. Hva skal man välja? Eftersom jag rekommenderat Hedeforsens kennel till en tjejkompis från Norge så skulle hon få köpa en hane från I -kullen vid namn Irax. Vi åkte ner nästan varje helg för att följa hennes valp. Jag ville ha en hane från samme kull men det blev inte så. ”Varför vill du inte ha en tik ?” frågade Elisabeth. Hmm…. Jag och en tik. Njaaa. Var inte helt säker. Men det Elisabeth och Reino inte visste var att jag redan gillade en liten grå tik i kullen. Problemet var att den skulle vara på foder. Tiden gick och jag fikk följe Ia´s uppväkst i valpelådan. Är det rätt kemi tänkte jag.Jag gillade henne så mycket. För att göra en lång historia kort var det nogra misforstånd på vägen. Men iallafall så fick jag köpa Ia av Reino och Elisabeth . På vägen hem kände jag att detta var rätt. Jag kände att det var bra jag valde en tik för då har jag inget att jämföra med.( Som kan vara svårt att låta bli….) Ia är en liten tik med mycket energi. Som jag kan se det så lugnar hon seg ner oxo, som är ett plus för mig. Hon är mycket kontaktsökande. Nyfiken och fin minnesbild samtidig som hon är en bestämd liten tik. Ia har redan lärt sig att byta boll inne hos matte. Ia möter sin kullbror Irax ofta. Han bor sammen med hundkompisen Mike och matte Linda. Mike är en väldig snäll grabb.Bra med valparna men vet vart gränsen skal sättas. När Ia inte får vara ifred från den busiga Irax kliver Mike in och håller han borta från Ia. Så da är det bare att seja takk til Hedeforsen kennel. Tack Reino och Elisabet för all hjälp jag har fått. Tålamod har det visat sig att Ni två har med era valpe/hundeköpare.

Vi ses på lägret !
Sten