- Stig Mellqvist och Hedeforsens Jante
Jag fick min första hund när jag var 12 år sedan dess har jag inte varit utan hund. Den första var en blandras av okänd börd, denna hund fick följa med mig till skolan och var på skolgården under lektionerna. Under sin levnad hade den aldrig ett koppel eller halsband på sig. Tyvärr tog valpsjukan vid, när han var 4 år och fick då avlivas.
Där efter följde en blandras mellan boxer och cockerspaniel. Han liknade mest en boxer, och när jag tröttnade på att alla frågade vad det var för ras, så sa jag att det var en italiensk boxer vilket ingen tidigare hade sett, men det spred sig ganska snabbt att den var renrasig.
Nu till mitt tävlande; Jag hade en schäfer som hette Sedes Billy Boy, som jag tävlade i lägre klass. Tyvärr fick han en klåda som gjorde att han kliade sönder sig, varför jag fick avliva honom när han bara var tre år.
Sedan följde en schäfer som kom från Leivsbo Kennel. Han hette Krim och honom tävlade jag med i segrarklass, som det då hette.
Efter Krim kom en schäfer till, som jag köpte av en ren impuls. Det skulle visa sig vara en ren vinstlott! Han hette Hero. Vad sägs om att han behövde sju tävlingar från appellklass till att bli champion?!
Sedan skaffade jag en riesenschnauzer. Den var inte riktigt lika snabb som Hero. Det tog nio tävlingar innan han blev champion, och dessutom blev han finsk champion.
Förutom detta har jag hunnit med att utbilda mig till domare i bruks o lydnad, varit ca kontrollant, mentalbeskrivare, varit ordförande i lokalklubb ett tjugotal år, suttit i distriktstyrelsen , vice ordförande i riesen, samt varit styrelsemedlem i SKK. Förutom detta har jag haft ett stort antal kurser, utbildat både tävlingsledare och domare. Detta har gett mig så mycket tillbaka så jag ångrar inte en sekund.
Nu har jag Hedeforsens Jante, som tävlar i elit rapport och skall tävla i lydnadsklass 3. Han har gett mig mycket glädje och många goda skratt, under tiden när jag tränat honom. Till exempel när jag sa ”hit” och han bara tittade på mig och sprang åt andra hållet, det löste vi på så sätt att jag gjorde likadant, då blev det inte lika roligt för honom. Samma var det vid apportering då fick jag själv krypa på alla fyra för att visa vad jag ville. De som då såg oss frågade vem som var hund av oss två, det gjorde inte mig ett dugg för huvudsaken var att vi hade roligt med våra övningar. Att han är en tuff herre visade sig vid rapportsträckorna , där ingen hund vågade gå förbi honom. Men han inte vid något tillfälle anfallit någon.
Jag har haft en tuff resa på hälsans väg, men är nu på bättringsvägen. Så nu skall jag ta upp mitt tävlande i bruks, för en sådan talang som Jante får inte förspillas av lite krämpor hos föraren. Men det vet ni väl alla som köpt hund hos Hedeforsen.
I detta skrivande stund ligger han bredvid mig, där han alltid finns.
Ps. Min hustru säger att skulle jag välja mellan henne och hunden så valde jag honom.
