Kort om mig; jag heter Caroline, är 20 år gammal och har alltid älskat djur i alla dess former. Jag lyckades hitta en bästa kompis i varenda en. Hundar, katter, ödlor, kaniner, fiskar, sköldpaddor, you name it. Än i idag får jag höra om när jag var mindre och stoppade spindlar i fickan på Svanesund, lekte med gråsuggorna på Styrsö eller som när jag sprang till skogen och tvingade pappa ta med salamandrarna hem och lägga i akvariet. Mina enda hinder var två fulltidsarbetande föräldrar och en hudallergi, eksem. Samtidigt som eksemet för varje år blev värre och värre så förkortades tiden jag kunde umgås med pälsdjur mer och mer. Ändå lyckades vi skaffa både en kanin och tre katter. Men redan när jag var 8 år släckte hudläkaren drömmen om att kunna bli veterinär. Fast än i dag kan jag inte låta bli att stoppa ansiktet i pälsen och gosa med en katt om den så vill. Det må vara korkat, men det är sådan jag är!
Idag har jag dock äntligen blivit mer stabil angående eksemet och av alla djur så är hundar det jag längtat mest efter att klara av helt och hållet, och vilket jag nu gör! Hurra! Alltså hela det här var inte planerat men självklart hade jag längtat efter ett liv med hund sen jag blev gammal nog att skriva på mina egna papper och hyra film på mitt eget namn. Det började strax innan jag tog studenten nu i juni då fick jag hopp om nya vägar i livet. Från ingenstans såg jag annonsen som skulle leda mig till det bästa som hänt mig på väldigt länge, min älskade Minna! Hon är Hedeforsens Carro från C-kullen, men hon fick ta mitt smeknamn från när jag var liten eftersom vi inte kan heta samma. Skulle nog ha blivit jobbigt för hennes stora fina öron!
Det var på nätet jag satt och kollade efter möbler när jag som vanligt gick in på kategorin ”Djur” och dagdrömde. Där såg jag annonsen Elisabeth hade lagt ut om fodervärdar, jag ringde ett samtal och sen den dagen har jag vart inne på deras hemsida varje dag. Det blev ett par ivriga och mycket allvarliga diskussioner med de där hemma och mina föräldrar var först oroliga och skeptiska till att jag ville skaffa hund. Rent ut sagt, de tyckte jag var dum. Och jag ville egentligen inte skaffa mig någon utan deras stöd eftersom jag måste tillbaka till jobbet efter ett tag och även gå den utbildningen som jag vill. Ett flockdjur är ett flockdjur, och två är ingen flock. Tyvärr är jag ju inte en pensionär i sina bästa år med all tid i världen så jag ville försöka hålla mig på den realistiska nivån, trots att det bokstavligt gjorde ont. Men min syster förstod mig, pratade med dom, och det är tack vare henne som jag fick en liten bedårande schäfer som studentpresent! Och inte vilken schäfer som helst, det blev en Hedeforsare! Tack Caisa, du är bäst!
Känslan från när jag hämtade den lilla busungen i Romelanda har fortfarande inte gått över. Hon är min älskling! Aldrig i mitt liv har jag varit uppe så tidigt på morgonen men vi upptäcker nya världar tillsammans hela tiden. Jag visar henne vad som finns medan hon lär mig nöjet med det! Kommer inte ens ihåg sist jag gick ut i regn? Men jag hade ingen aning om att hundarna från Hedeforsens Kennel var kändisar. Någon kunde t.o.m. gissa var hon kom ifrån bara genom att se henne på avstånd, och många andra har gett jättefina komplimanger som jag tycker ni ska ta åt er av där i Romelanda!
Hon må skälla, vara envis som få, dra i kopplet och bli alldeles hyperenergisk ibland, men alla dom sakerna är bara en uppgift för mig. Det är första gången man kan säga ”Det är inte dig det är fel på, det är mig…” och att det stämmer. Jag är nybörjare och jag behöver träning, tips och redskap och sen ska det nog bli förbättring ska ni se. Jag tror dessutom det handlar om att rikta hennes energi rätt och få en bra kontakt, resten fixar hon på vägen och jag kommer väl småspringandes efter.
Vi har ju uppenbarligen inte kommit så långt inom hundkarriären direkt men just nu går vi sommarkurs på Lerums Brukshundsklubb för att hålla oss igång, därefter följer då valpkursen med fortsättningskurs. Kennellägret i Skillingaryd var jättebra och Göran hjälpte mig även att hitta hennes nyfödda talang, hon kan spåra korv i skogen! Under lydnadsträningarna lyckades hon dock vara helt utmattad tills det var vår tur så det var meningslöst för henne men jättenyttigt för mig! Hon lyssnar redan bättre på inkallning, går bättre i koppel och framförallt kontakten är där nu vilket den inte riktigt var innan. Det känns positivt och hoppfullt! Snart ska vi också åka tillbaka till Romelanda för en snabbkurs och nyttiga tips. Det är nu jag måste tacka er, Elisabeth och Reino, för chansen med detta lilla vilddjur och framför allt att ni erbjuder er med hjälp och tips. Det uppskattas ska ni veta!
Det är en riktig liten lustigkurre jag skaffat mig och det ska bli kul att se hur hon utvecklas när hon blir äldre. Vi kallar henne bl a för ”Jordfräsaren” här hemma för hon fullkomligt älskar att äta jord, burra nosen i den och framförallt fräsa runt i den! Hon är lite egendomlig ändå, som exempel samlar hon på kottar, drar ut allt toapapper när vi inte ser, och för att inte tala om hennes älskade toalettborste som hon kom inspringandes med på studenten inför 40 pers när alla åt! Och hon tror att hon är ett lejon i djungeln när hon springer i högt gräs men i bergen hoppar hon som en bergsget! Bäst av allt är ändå när hon tar saker hon vet att hon inte får eller chansar på, för då springer hon med huvudet högt och 10 ggr fortare och det ser så roligt ut! Hon är ett litet charmtroll med mycket energi och vassa tänder men kära nån vad arg hon blir ibland när man säger nej, det blir något för mig att jobba på. Men som tur är slutar det alltid med att jag vinner, vi lärde oss något och så pussas vi och blir sams. Enda gången jag väntar med pussen är nog när hon leker vid vattnet och kommer springandes med en stor tofs av grönt och slemmigt sjögräs, jättegott… Därav smeknamnet nummer två, ”Läbbtofs”!
Hon är min älskling! Jag bara hoppas att jag kan tillföra lika mycket till hennes liv som hon tillför i mitt.
