Nyretrotänkande och den arbetande hundens försvarstal
Under slutet av 1970-talet lanserades en teori som kom att kallas fjärilseffekten. I grovt förenklade drag kan man beskriva denna tankegång på följande vis. En liten fjäril på andra sidan jordklotet slår med sina vingar och påverkar på så vis luftströmmar vilket i slutändan mynnar ut i en orkan i Sverige. Man kan med dessa kaosteorier i hypotetiska sammanhang spekulera i hårfina skillnader mellan orkan eller en stilla vindpust. Nåväl forskarna är inte eniga när det gäller kaosforskning. Tanken är dock intressant i ett vidare perspektiv.
Allting hänger ihop. En liten händelse kan utmynna i stora konsekvenser. Alla levande varelser på vår jord ingår i ett komplicerat nät. Låt oss kalla det livets väv. Där vi människor gärna vill se oss själva som skapelsens krona. Det är en svindlande tanke att allting skapats av stjärnstoft du och jag min hund och din katt. Miljoner år av evolutionen har skapat specialiseringar.
Detta medför att alltid någon art är bäst när det gäller en viss förmåga.
Hundens specialisering är dess utomordentligt enastående unika luktsinne. T ex upptar luktcentrum hos hunden 1/3 av hjärnan att jämföras med 1/20 hos människan. Hunden har ca 220 miljoner luktsinneceller medan vi människor har cirka 5 miljoner. Modern forskning visar att hund och människa kan ha levt sida vid sida i minst 50.000 år.
Ännu mer fascinerande är hypotesen att endast tre olika vargtikar är alla hundars urmödrar. Oavsett ras eller utseende har alltså DNA påvisat släktskap med denna varginnetrio. Organisationen Manimalis har räknat ut att av Sveriges alla hundar jobbar ca 160.000. Enligt SCB (statistiska centralbyrån)fanns det 2009 ca 729.000 hundar i Sverige. Antalet hushåll med hund är ca 12,8% största gruppen är jakthundar-ledarhund-vallhund-polishund (Karlsen-Hundens betydelse i dagens samhälle SLU 2006).
Alla arbetande hundar är inte tjänstehundar. T ex får vi utgå från att jakthunden periodvis inte arbetar och således också fyller funktionen som sällskapshund.
En tjänstehund är en hund som används i tjänst och gör samhällsnyttiga insatser. De flesta människor tänker då omedelbart på polishunden. Men sanningen är att polishunden bara utgör en liten del av gruppen tjänstehundar. Detta är viktigt att komma ihåg.
Vad krävs då för egenskaper hos en tjänstehund och till vad kan man utbilda den?
- Koncentration – hundens förmåga att hålla fokus på uppgiften
- Handlingsförmåga – hundens förmåga att rationellt kunna lösa uppgiften
- Anpassningsförmåga – att anpassa styrkan i beteendet i förhållandet till retningen
- Avreaktionsförmåga – hundens förmåga att tillgodogöra sig information och få kontroll över situationen
Dessa fyra punkter utgör grunden för en bra tjänstehund, en bra tävlingshund och en bra sällskapshund. Kamplust och nyfikenhet skall också till där hundens kamplust fungerar som motorn. Nödvändig men med olika hästkrafter beroende på vad hunden skall användas till. Resten är dressyr, där det gäller att den som skall utbilda hunden besitter rätt kunskaper. När det gäller avelsarbete finns dessutom ytterligare en aspekt att beakta; rädslor. Uppfödare som avlar på föräldradjur med stora rädslor kan naturligtvis aldrig lyckas med sin avel. Oavsett om det gäller arbetande hundar eller sällskapshundar.
Arbetande hundar
Service och signalhundar – fungerar som personlig assistent till funktionshindrade
Ledarhund – ger större rörelsefrihet till synskadade
Ammunitions- och vapensökshundar – letar vapen och ammunition
ID-hundar – kopplar ihop gärningsman och brott eller i viltvårdsammanhang specifik vargindivid med samma individs vargspillning
Bombhund – assisterar tekniker vid bombhot eller söker igenom lokaler efter bomber
Röksök-, gas- och brandhärdhundar – används i byggnader för att spåra var branden börjat
Mögelhundar – Opartisk besiktning av hus
Röt- och besiktningshund – upptäcker t ex röta i el och telefonlinjer
Narkotikahund – letar narkotika i olika sammanhang
Minhundar – letar minor
Väktarhund – övervakning
Polishunden – brett arbetsområde men i huvudsak övervaknings och ordningstjänst ( kravallhund)
Specialutbildade polishundar – lavinhund, narkotika, bomber, brandfarliga vätskor, lik och sperma.
Försök pågår med cancerhundar – i patientens utandningsluft och urin identifierar hundarna vissa kemikalier.
I länder som USA, Frankrike och England jobbar man aktivt med att ta tillvara sällskapsdjurens positiva verkan på människor. Dessa hundar används som omsorgs, vård och kriminalvårdshundar.
(källa: Karlsen-Hundens betydelse i dagens samhälle SLU 2006)
Framtiden tillhör den arbetande hunden
Jag delar den uppfattning som framförts av andra debattörer på nätet om att framtiden tillhör den arbetande hunden. Den nedåtgående trend vi sett de senaste åren där våra bruksraser minskar i antalet registreringar är sorgesam. Tyvärr speglar den nog den civila samhällsutveckling som pågått i ett antal år.
Nya tider och nya preferenser. Dvs om vi betraktar våra bruksraser utifrån ett perspektiv där rasutvecklingen för arbetande hundar gått mot rollen som sällskapshund. (Även sporthunden är ju i grund och botten en sällskapshund även om den får kanalisera sin energi i annan utsträckning än soffliggarhunden)
Vi lever i en föränderlig tid. Människor har fritid men nya olika faktorer spelar in. Från 1940 och framåt ökade schäfern snabbt. På 1960-talet kom den sk hundexplosionen där schäfern ökade mest av alla raser. På 1960- 1970 och 1980-talet när schäfern och andra bruksraser hade sin storhetstid hade vi få Tv-kanaler och inga betalkanaler. Vi varken surfade på nätet eller SMSade. Golfen var ännu inte en folksport. Människor åkte på semester men turistnäringen var fortfarande i sin linda. Rötterna till det gamla folkhemmet fanns fortfarande kvar.
Utan att lägga politiska värderingar i det hela fanns en annan inställning till obetalt arbete, det vi kallar ideellt. Detta var fortfarande folkrörelsernas tid. Brukshundsklubben hade en stark ställning i en annan slags tradition där stafettpinnen langades vidare från person till person. Hundträningen var mycket en livsstil. Visst tävlade man men träningen och gemenskapen spelade en annan roll än den gör idag. I takt med att alltfler blev bilburna utökades också tävlandet med hund. Bilen gav människor frihet därför blev det också mycket populärt med picknick och utflykter i skog och mark. 1973 registrerades 8030 schäferhundar(källa: Hundsport 1999). Idag ter sig detta som en ofattbar siffra. När 1990-talet närmade sig skedde så en förändring i samhället.
Vårt samhälle blev mer resultatinriktat. Fler och fler svenskar förvärvsarbetar. Tid börjar mätas i pengar. Tid blir något exklusivt. Många intressen skall tillgodoses. Vi närmar oss 2000-talet. Här någonstans börjar den nedåtgående trenden för våra bruksraser. Flertalet människor har inte utrymme för eller intresse av att lägga ner den tid det tar att träna t ex bruksgrenar. Hundsporter som agility och lydnad får fler aktiva. Enklare, snabbare mindre beroende av träningskompisar etc. Brukshundklubben börjar tappa i konkurrenskraft gentemot privata aktörer. I takt med nya hundcoacher och olika träningsmetoder finns plötsligt en uppsjö av aktörer på marknaden.
Storvuxna bruksraser kräver engagerade hundägare. Tid för rastning, motion, aktivering och noggrann hundhållning. Det är ingen tillfällighet att småhundstrenden med Vavvor och Russki Toys, etc uppstod som fenomen detta årtionde. I takt med att människor blir mindre aktiva och mer bekväma är det väl geschwint att stoppa hunden i handväskan och ha den mer som en accessoar istället för en träningskamrat i skog och mark. (Har ni märkt hur svårt det är att få plats med en schäfer eller dobermann i handväskan…)
Den moderna samhällsutvecklingen
Vårt moderna samhälle är väldigt sårbart. Terrorhoten ökar runt om i vår värld. Samhällets infrastruktur är väldigt skör. Transportmedel som flyg och tåg kan utsättas för sabotage. Stora folksamlingar, t ex arenor som utgör mötesplats för stora människomassor kan bli utsatta för bombhot. Officiella byggnader kan behöva bevakas. Kärnkraftverk och flygplatser är sårbara mål för den som vill skada andra.Narkotikan som flödar över gränserna. Alla dessa hot mot vår säkerhet och människors hälsa. Här kan arbetande hundar göra stor nytta.
Kom ihåg – inget slår hundens nosarbete.
I framtiden kommer cancerhundar, diabeteshundar, epilepsihundar etc växa i antal i takt med att kunskapen kring dessa sjukdomar blir mer omfattande. Inom vård och omsorg kommer antagligen behovet bli större av sk omvårdnadshundar vars uppgift är att sänka stressnivåer och öka välbefinnandet hos människor. I Sverige kommer förmodligen antalet boskapsvaktande hundar att öka i takt med rovdjursangrepp i olika områden. Försök pågår med utbildning av besiktningshundar (skall markera spår från varg, björn och lodjur) och avlivningshundar (björn och lodjur).
På område efter område finns behov av arbetande hundar vars arbetsegenskaper gör dom till ovärderliga samarbetspartners i skiftande miljöer. De raser som lyckats bevara och förädla sina arbetsanlag kommer att bli de stora vinnarna.
Schäferns utveckling
Lite mer än ett drygt sekel har förflutit sedan alla schäferhundars stamfader Horand von Grafrath lade grunden till schäferrasen. Titta på SZ1 Horand v G och jämför sedan med 2000-talets världssegrare eller 2011-års vinnare Remo Von Fichtenslag. Titta också på BSP segrarna och jämför.
http://www.sensuroitu.net/GSD/?1899.htm
- Har rasen schäfern bara en rasstandard?
Om svaret är ja på den frågan finns det inget utrymme för alternativa eller individuella tolkningar av rasstandarden. - Är schäferavel bruksavel?
Om svaret är nej på den frågan vill jag gärna veta exakt när vår ras slutade med att vara en bruksras.
När gick den från att vara en brukshund till att bli en sällskapshund? När togs det beslutet och av vem eller vilka?
Leklust, samarbete och nyfikenhet är grunden för arbetande hundar. Fyll sedan på med mod och kamplust och bra gripande så har du en bra schäfer enligt rasstandard. Utan dessa egenskaper har du en sällskapshund. - Måste schäferavel vara polishundsavel?
Schäferavel är bruksavel. I en kull föds olika individer. Har föräldradjuren generationer tillbaka de rätta arbetsanlagen kommer valparna också få det. Men deras anlag kommer att utkristallisera sig på olika vis. Någon kommer bli en utmärkt narkotikahund en annan passar som diabeteshund. En tredje kanske blir en framgångsrik sporthund. Måhända hamnar någon valp hos privatpersoner som bara vill ha en AKTIV sällskapshund. Ibland blir en individ i en kull polishund. I sällsynta fall flera stycken. Ibland blir det ingen polishund alls.
Tjänstehundssektorn är stor. Den är så mycket mer än polishunden.
Polishunden
Få saker i hundsammanhang samlar sådana talrika åskådarskaror som polisens uppvisningar med sina tjänstehundar. När man spelar upp scener ur verkligheten hunden som jagar väskrånaren, hunden som fäller busen så går det ett sus genom publiken. En polishund i verkligt arbete är förstås något av det mest fantastiska man kan bevittna. Hundförare och hund i perfekt samspel. Tillit och förtroende som bottnar i hundratals timmar av träning och förberedelser för verklighetens uppdrag. Spåruppdrag är polishundens absolut största sysselsättning.
Bruksgarantier och exteriör
Schäferkennlar skall inte behöva lämna ”bruksgarantier” på sina valpar. Det är väl självklart att en uppfödare av bruksras har hundar som fungerar i arbetssammanhang? Eller hur ? Leklust, samarbete och nyfikenhet…struntar du i dessa egenskaper har du inte skapat rätt förutsättning för ditt avelsarbete.
Låt mig en gång för alla klargöra följande:
Det är mig helt egalt om uppfödare väljer att slita asfalt och köra sjutton varv runt jordklotet för att springa runt i olika utställningsringar. Det är av underordnat intresse så länge man avlar på mentalitet som stämmer med rasstandarden och friska individer.
Inte heller lägger jag mig i till vem man säljer sina valpar så länge valpen har samma förutsättningar som sina bruksavlade kamrater. Ett aktivt liv och genetiska förutsättningar för arbete.
Jag upprepar jag är inte ute efter att doppa exteriörintresserade uppfödare i tjära och fjädrar. Vad jag vänder mig mot är den ”friserade” förklaringen till om vad exteriörtänkande egentligen handlar om.
Vi har fått en vinkling i debatten där man försöker påskina att exteriörbedömning på utställning i själva verket är en anatomisk utvärdering. När det gäller korningens exteriördel samt utställningsverksamhetens individuella bedömning utgör anatomi naturligtvis en del av helheten. Men konkurrensbedömningen på våra utställningar, detta evenemang som lockar störst tittarskaror handlar om något helt annat. Domarens fria skön är individuellt tyckande och smak som vilar på diverse olika skönhetsideal. Ideal som har en tendens att drivas mot ytterligheter. Lite mer päls, lite rödare pigment, lite mer vinklar.
Dessa skönhetstävlingar har inget som helst värde i ett avelssammanhang för en seriös bruksavel. De utgör inget hinder så länge dom aktar sig för att premiera överdrifter. Ingen kommer någonsin att vägra utbilda en hund i arbetssammanhang för att den har för röd päls. Men skönhet utgör heller ingen merit för hundens förmåga att fungera som en arbetande hund.
Därför kommer vi aldrig att höra ”Jag ser att din hund blev BIS på MY DOG, vilken glansig päls, det är precis rätt meriter och egenskaper vi söker för våra bombhundar.”
Slutsatsen bli således att anatomi är viktigt, korningens exteriörtest fyller här en viktig funktion. Men vår rasklubb behöver vidga sina aktiviteter. Skönhetstävlingar kan man syssla med för att det är kul. Låt bli att använda exteriören som en måttstock för ett lyckat avelsarbete för BRUKSRASEN schäfer.
Samma målgrupper
Många debattörer menar att schäferrasens uppdelning inte har någon betydelse eftersom vi inte konkurrerar om samma valpköpare. Detta är helt fel. Vår schäferavel är beroende av en bra och stabil avelsbas. Exteriör och brukslinjerna blandas i princip aldrig detta medför att vår avelsbas är mindre och alltmer selekterad än vad statistiken säger om den faktiska avelsbasen.
Om schäfern är en brukshund och schäferavel är bruksavel som vi vidhåller i vårt gemensamma manifest RAS så innebär det ju att vi vänder oss mot i princip samma målgrupper.
Målgrupperna är således de som söker aktiva sällskapshundar/Sporthundar och tjänstehundar. Vissa kennlar har lite mer inriktning åt tjänstehundshållet andra kennlar lite mer åt aktiva sällskaps/sporthundshållet.
Eller medger dessa debattörer att det finns ytterligare en målgrupp?
De passiva sällskapshundarnas?
Skall våra schäferuppfödare förse Hundsverige med schäfrar som helst ligger i soffan, nöjer sig med en promenad runt kvarteret och ointresserat tittar på när någon viftar med en trasa.
Hundar som gäspar när figuranten bjuder upp till lek och blir slött stillastående när haren drar iväg? Hundar som vägrar gå ut när det regnar. Skall dessa uppfödare sälja hund till människor som helst åker bil. Avskyr friluftsliv och hellre ligger på soffan och tittar på TV? Människor som är ointresserade av hundträning och föredrar att ”chilla” i största allmänhet? Så någon gång sådär vartannat år föds en livskraftig, livs bejakande valp som inte generationer av letargi lyckats bryta ner. En valp som spritter av liv och gillar att ta för sig. En valp som sålts till en barnfamilj som sällskapshund. En familj vars späckade familjeschema är till bredden fyllt av hockeyträning och innebandy och familjegolf. En valp som förväntas ligga hemma ensam 8 timmar i sträck utan någon annan aktivitet än bollkastning i trädgården. En valp som sedan blir till ännu en siffra i avlivningsstatistiken innan den ens passerat könsmognad.
Fuskavel
Evolutionen har gynnat bedrägeribeteenden i naturen, bluffens biologi, olika överlevnadsstrategier som skyddar mot rovdjur, camouflage etc. Ett problem med denna grundläggande taktik är att ju mer den blir utbredd desto större risk har den att bli genomskådad. Vår egen art Homo Sapiens har tagit bedrägeriet till högre höjder. Ja, till så svindlande höjder att vi närmast utvecklat den till en konstart. Det vi kallar självbedrägeri är när vi bedrar oss själva, borttränger fakta, projicerar och bygger upp försvar mot insikter. Alla dessa strategier för att inte avslöja oss.
Det finns forskning som visar att människan gärna skönmålar sig själv och sina handlingar. T ex vill vi ogärna se på fotografier av oss själva då detta påfallande ofta raserar vår inre självbild (längre,smalare). Jag tror att fuskavel bottnar i flera av dessa mekanismer.
Vad är då fuskavel?
- Fuskavel är avel som inte bottnar i långsiktig planering eller noggrann utvärdering av avelsmaterialet.
- Fuskavel är individavel utan förankring i genetisk helhetsbild.
- Fuskavel är kortsiktigt tänkande.
- Fuskavel är avel utan konkreta avelsmål. Avel som saknar en tydlig målbild.
- Fuskavel är genvägar. Fuskavel är koketterande med L-tester i fel sammanhang. Fuskavel är chanstagning och ointresse av rasklubbens målsättningar.
Man kan säga att Fru Johansson som tar en enstaka kull valpar på sin älskling ägnar sig åt fuskavel. Detta påverkar inte populationen inom en ras märkbart. Däremot valpfabriken som spottat ut över 1000 valpar under en 10-års period. Samma avelsfabriken som år efter år visar uselt MH-resultat och höga siffror på HD-fel sällan eller aldrig får fram hundar med arbetsmeriter påverkar naturligtvis aveln negativt i en större utsträckning. Fuskavel kan aldrig var GOD schäferavel. Man kan fråga sig vad som driver dessa kennlar att år efter år fortsätta detta meningslösa avelsarbete. Man stampar på samma fläck utan att röra sig en millimeter i utveckling.
Slutord
Jag tror att få raser genom historien haft så många fantaster som vår ras. En schäferfantast är väl mycket av en extraordinärt hängiven beundrare av sin ras. Jag är säker på att det finns en stor beundrarskara som tillfälligt tagit time-out från schäfern. Men många av dom längtar hem.
Schäfern den mest brukbara hundrasen genom tiderna!
Jag vill lägga in ett citat från Rune Wågebros bok 1965. Förmedlat i en tidigare tråd via kennel Entre
”Horands ägare Max v, Stephanitz beskrev honom på följande sätt: Denne av herr Sparwasser i Frankfurt uppfödda hund blev den tyska Schäferavelns öde, men ett lyckosamt öde, en lyckostjärna! Horand uppfyllde också de dåtida lyxhundssvärmarnas önskedrömmar till punkt. Stor för den tiden 61 cm rygghöjd också för dagens förhållande bra medelstorlek, med kraftig benstomme, vackra linjer och ett ädelt format huvud, byggnaden sening och torr, hela hunden en nerv. Hundens karaktär motsvarade också detta, han var underbar i sin trohet mot sin husbonde, men gentemot alla andra var han en hänsynslös herrenatur, omutbar, obändig i sin översvämmande livslust. Han blev tyvärr inte uppfostrad i sin ungdom men var trots detta i sin herres hand uppmärksam i sin minsta vink. Överlåten till sig själv var han den galnaste ofogstiftare, den vildaste slagskämpe och tygellös hetsare. Aldrig overksam, alltid i farten, godmodig mot oförargligt folk men aldrig inställsam, en barnens gyckelmakare och alltid förälskad. För ögat en ständig njutning, sin ägare ofta en källa till svår förargelse. Hans fel var hans uppfostran, inte hans anlag. Han led av undertryckt, eller kanske rättare, av icke utnyttjad verksamhetsdrift, ty han var överlycklig, när man sysselsatte sig med honom och då var han den fogligaste hund. Det kan vara intressant att veta, att Horand finns med i praktiskt taget alla Schäferhundars stamtavlor, inte bara en gång utan många, om man följer dem tillräckligt långt tillbaka.”
Låt oss nu en gång för alla slå fast att något gick förlorat längs vägen. Nu är tid att ställa in kompassnålen och fortsätta färden i gemensam riktning. Det är dags att stärka varumärket schäfer men ett varumärke kan bara bli tydligt för kunder och omvärld om det först är tydligt för den egna organisationen. Identitet, dialog och genomtänkta mål skapar förutsättningarna.
Det måste betyda något att köpa en stambokförd hund. Det måste betyda något att köpa en bruksras. Det måste betyda något att köpa en schäfer. Ett medlemskap i svenska schäferhundklubben måste innebära en kvalitetsstämpel att vara stolt över- inte ett nödvändigt ont för att få en valphänvisning. Det måste borga för kvalitet, seriositet och bruksduglighet. Annars har vi inte en chans i en värld fylld av smuggelhundar, blocketschäfrar och blandrasavel. Låt nyretrotänkandet gå i bräschen för vår schäferhundklubb. Låt den nya versionen vara sådan att den ursprungliga visionen identifieras.
Även den mest förhärdade cyniker får i eftertankens stund en vag känsla i bröstet. En känslosam påminnelse om hur människa och hund slagit följe genom historien. Ett kompanjonskap byggt på kommunikation med alla sinnen i samspel, ett kamratskap som vilar på ömsesidigt förtroende och uppskattning. Den arbetande hunden har utmärkt sig som krigshjälte och rymdpionjär, skyddat får i avlägsna bergstrakter och patrullerat gator och torg i stora städer. Den har varit på plats vid jordbävningar och laviner. Den har räddat livet på diabetiker och spårat inbrottstjuvar. Den har riskerat sitt liv på minfältet för att skona aningslöst lekande barn. I snö och kyla i brännande hetta och glödhet sand. I vattnet och på land har den gjort samhällsnyttiga insatser
Framtiden tillhör våra arbetande hundar. Den tillhör våra bruksraser och brukshundar. Den tillhör våra schäferuppfödare om vi vågar satsa på de egenskaper som gjort vår ras till världens förnämsta bruksras.
Den tillhör alla bruksrasers intresseorganisationer om de bara förmår att stå emot kortsiktiga lösningar och vågar tro på att våra bruksraser duger till det dom en gång avlades fram till.
Framtiden tillhör våra arbetande hundar för sanningen är helt enkelt att vi människor inte klarar oss utan dom.
”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.”
(John Donne 1572-1631)
Tänkvärda ord. Låt dessa bli ett motto för framtiden. Därmed avslutar jag mina inlägg under rubriken Dags för strid.
Jag fortsätter kampen för schäfern och ett och annat inlägg kommer nog framförledes men då med annat innehåll.
Vi ses på Svenska Schäferhundklubbens organisationskonferens i oktober. Om inte lovar jag att återkomma med en rapport!
Reino
Bra skrivet Reino!
Mycket bra skrivet av dig Reino.
Om man är lite insatt i schäferstandarden så är det inga monsterhundar som ska avlas fram, utan sunda hundar.
Om man ska låta marknaden styra, så skulle jag bara sälja foder i min butik, som enbart innehåller spanmål, för det är billigast o alla vill ha billig hundfoder.
Men eftersom jag vet att skitfoder minskar möjlighetren för friska hundar, så säljer jag bara enbart kvalitetsfoder i butiken.
Om jag skulle tumma på det, så skulle jag ”hora” ut mig för en spottstyver, och sälja ut min heder o det som jag tror på.
Det samma måste gälla med avel, skulle uppfödare ta fram hundar om enbart passar den stora massan för att uppfödare ska tjäna pengar oavsett om det är bra hundar, då ska man inte syssla med avel.
För en stor del är hundar en hobby, men för oss andra är det ett levebröd och vi har yrkes-stolthet, svårt för en del att sätta sig in i.
På ett sätt kanske det är bra o nyttigt om schäfern minskar i antal om det sker på bekostnad av att stabilare hundar föds.
Seriöst sett kan inte målet vara att få fram schäfern som den största rasen, då missar man målet.
Målet måste väl vara att få fram hundar som är stabila. /Tomas
Är det troligt att majoriteten av uppfödarna är villiga att avla enligt rasstandarden och följa hårdare krav om man inte varit road av detta tidigare? Hur många procent måste ha den inriktningen på sin avel om bruksschäfern inte överlever den uppdelning som trots allt pågått länge? Om det finns hälsoproblem också hos brukslinjerna, beror detta på att rasen är uppdelad eller har det andra orsaker.
Jag läste rapporten o tycker det verkar mycket bra.
Om någon inte gillar mh o liknande, kom då med bättre förslag.
Bra oxå att det inte propageras för euroshopperschäfern, smakar inget och säger inget.
Bra att fler o fler tycker att standarden ska följas, det är väl det minsta krav man kan ställa på uppfödning. Allt annat är lekstuga./Tomas
Tack Reino för detta lysande inlägg. jag blev så glad när jag läste detta. Jag håller med dig till 100%. Det finns egentligen bara en sak jag skulle vilja tillägga – även om det kanske finns underförstått i din text – och det är att så länge pengarna styr mycket av uppfödningen kommer vi att få dras med både ”valpfabriker” och mentalt och fysiskt undermåliga brukshundar, oavsett ras. Rasklubbarna saknar ”fullt bett” i fråga om förmåga att komma åt de oseriösa delarna i avelsarbetet. Som aktiv beskrivare vill jag ibland bara gråta när man möter dessa hundar – jag har faktiskt börjat tvivla på om det är någon mening att fortsätta med beskrivningar när rasklubbarna uppenbarligen utbildningsmässigt misslyckas nå fram till så många uppfödare. Hälsningar./Anna-Carin
Jag blir glad o rörd, äntligen ser jag ijuset i tunneln..Det blåser medvindar, för BRUKSSCHÄFERN. Reino o Catrina, hoppas att ni känner, att vi är många som står bakom, o stöttar er..För den här matchen måste vi vinna, så att våra barnbarn, också kan jobba med en riktig Schäfer..
Jag står också till de positiva kommentarernas sida. Reinos inlägg lyser seriositet, det är välformulerat, sakligt och tydligt. Dessutom så innehåller texten flera intressanta faktauppgifter som det även finns källhänvisningar till. Bra skrivet!
Jag blev mycket glad över Reinos inlägg. Det är suveränt. Jag blir också mycket glad över kommentarerna. De flesta av dem är skrivna av folk som brinner för att bevara och förbättra Schäfern enligt den ursprungliga rasstandarden. Många har försökt tidigare (under flera decennier)i AFS och sedan schäferhundklubben men blivit motarbetade av utställningsfolket. Nu tror jag det kommer att hända någonting. Därför att vi nu har helt andra möjligheter än förut, att genom våra kontakter på datanätet skapa opinion och påverka uppfödare, valpköpare och även SKK. Med väl genomtänkta motioner till organisationskonfrensen och ett större stöd från SBS medlemmar (genom att också gå med i Schäferhundklubben)så måste helt enkelt Reinos förslag gå igenom.
StenS: Detta kan man sammanfatta som att du tycker att de som inte har och följer din åsikt ochh ledsjärna – Tjablar. Intressant.
Jag påstår inte att hundars ohälsa(sjukdomar) är tjabbel! Däremot tal om fuskavel, vägen till och turerna kring hur man vill förbättra schäferhunden.
Catrina, tack för att du sätter ord på mina tankar, är helt enig med dig.
Som uppfödare skall man väl ha som målsättning att förutom mentala egenskaper enligt rasstandarden att även föda upp fysiskt friska valpar. Det är faktiskt mycket tråkigt även som uppfödare att få besked av valpköpare att valpen de köpt inte är frisk och man lider med dem. Att sopa sjukdomar under mattan och kalla det för ”tjabbel” har jag svårt att förstå lika lite som jag förstår varför det skulle skada schäferrasen att vara öppen och ärlig med problemen och att man försöker göra något åt det, det borde ju vara tvärtom. Det är ingen hemlighet bland hundfolk och icke hundägare att schäfern är drabbad av vissa sjukdomar och därtill kommer de f.d schäferägare som gått över till andra raser p.g.a. schäferns försämrade mentala egenskaper.
Dock är det inte lätt att helt eliminera genetiska sjukdomar, det drabbar nog alla uppfödare mer eller mindre trots noggrant urval av avelsdjur men om alla vore ärliga mot varandra så vore mycket vunnet. Men som det är idag när det gäller sjukdomar finns bara tillgång till HD/ED statistik, övriga får man försöka ta reda på ”bakvägen” och det är inte helt lätt är min erfarenhet som uppfödare sedan -76. Ibland har man fått reda på det när valpkullen redan ligger där och då är det ju för sent, har hänt mig.
Tack även du Reino, MYCKET bra skrivet.
Det är väl det som skiljer seriösa från skojare, man dagtingar inte med vad an tror på.
Man kan inte vara som en vindflöjel, bara för att man ska sälja valpar, lite stake måste det vara i människor.
Jag håller med dig Catrina!!
/Tomas
Jag tycker att det är extremt nedvärderande att reducera en
seriös diskussion till ” tjabbel”.
Detta s.k ”tjabbel” har ju du för övrigt närt din egen blogg med
under en längre tid.
Jag är för dialog men aldrig velighet och otydlighet.
Framförallt skulle jag aldrig dagtinga med mitt samvete.
Jag vet att fuskavel är fel.
Jag lever med konsekvenserna av den.
Klåda och grava HD-fel.
Du förstår Sten att när du reducerar allvarliga hälsoproblem till ” tjabbel”
för att det inte passar in i din tillrättalagda bild av hur vi
skall framställa vår ras så är det du som gör mer skada än nytta.
Kan jag bespara en enda hund onödigt lidande, en enda blivande valpköpare
onödiga veterinärkostnader så är jag villig att lägga ned kraft och tid på detta.
Eftersom jag har turen att också dela min tid med en FRISK, pigg och alert
liten schäferdam-frukten av ett seriöst avelsarbete helt i enlighet med vår
rasstandard förstår jag att det aldrig går att kompromissa med god mentalitet,god hälsa
och god anatomi.
Det Sten är att tillfredställa marknadens behov.
Allt annat är att fuska.
Det är inte alltid jag är enig med StenS, men i detta fall kan jag hålla med i vissa delar av hans tänk. Framför allt om att ”tjabbel om schäferns hälsa skadar mer än den gör nytta”. Både AFS och SBS borde omgående upphöra med sina skriverier om vår ras som varande sjuk. Eller, alternativt får ni för f-n tala klarspråk om var i fridens namn alla dessa sjuka schäfrar finns. Min egen ”forskning” under snart 50 år säger mig att ”sjuka hundägare får sjuka hundar…, gång på gång”! Sälj alltså aldrig till den som ältar egna sjukdomar och aldrig, aldrig, aldrig till den som påstår att h*n haft en sjuk schäfer innan.
Jag är ingen vän av att kompromissa men inser att hela samhället vilar just på kompromisser. Problemet med AFS är att de hittills endast har gjort mentala kompromisser i teorin när det gäller schäferns rasstandard. Hoppas alltså att SD Västra med Reino i spetsen lyckas få till en betydligt bättre kompromiss än den tidigare.
Och förresten, fast en bit ifrån ämnet: Varför kompromissar vi om alla dessa kamphundar och allt annat skit som förs in över våra gränser? Som den veliga organisation SKK är så kommer eländet som drabbar omgivningen i form av kamphundarna också att drabba våra vanliga brukshundraser när Svensk rättvisa skall skipas… som en slags demokratisk kompromiss!
Varför säga att man ska dela upp schäfern, när det finns en rasstandard?
Om man följer den, så behöver man ingen sk. ”uppdelning”. Om man ska ändra schäferns mentalitet, på grund av att folk efterfrågar något annat, då är vi illa ute, vad är det för tjafs??
Om folk inte klarar av en schäfer som följer rasstandareden, då ska man inte köpa en schäfer. Det handlar inte om att utestänga hundägare.
Om jag inte klarar av en Porsche, inte f–n ändrar de om Porschen, så att vi som inte kan köra klarar den, då får väl vi köpa ett annat märke.
Det måste vara svårt att balansera på två ben och låtsas stå stadigt;O)/Tomas
Allvarligt talat Catrina, det är min uppfattning att schäferuppfödare skall avla så att man tillgodoser marknadens behov med rasens standard för ögonen. Köparna är olika alltifrån poliser och väktare till de som vill ha en lätthanterlig timid(blyg, försynt, tillbakadragen; motsats till timid = KAXIG).
C.Lindgren, jag står på två ben. En samlad enad organisation vilar ofta på kompromisser. Idag finns kennlar som lyckas väl med sin avel utifrån rasstandard och kunders önskemål. Tjabbel om schäferns duglighet och hälsa skadar mer än gör nytta.
StenS: Det är väldigt svårt att förstå vilket ben du står på när du skriver:
Citat ”Min uppfattning är att båda ”sorterna” har sitt berättigande.” Slut citat.
Antingen för man en diskution och har en åsikt att Schäfern skall delas med 2 separata stamböcker rastandard. Eller så skall vi enas om EN stambok och rastandard.
Man måste välja antingen eller anser jag. Att som ha det som det är som nu, det kommer inte att föra oss samman. Det kommer bara att slita isär oss.
Hej Sten S
Vi kommer aldrig vidare i denna diskussion så
länge du envisas med att rada upp självmotsägelser.
Du identifierar brister i aveln samtidigt som du anser
att dessa har sitt berättigande.
Det pågår ingen strid mot utställningsintresserade.
Däremot en granskning av fuskaveln och dess konsekvenser.
Denna granskning bottnar i en allvarlig oro över vad som håller
på att hända med schäfern som bruksras.
Vi vill att våra schäferuppfödare skall följa den ursprungliga
rasstandarden.
Vi vill att vår egen rasklubb skall leva upp till sina egna
pretentioner.
Målsättningar omsorgsfullt dokumenterade i RAS.
Min fråga blir då följande;
Vad är det då så som är så kontroversiellt med detta?
Ordet timid kan jag inte finna i Schäferns rasstandard.
Under rubriken uppförande och karaktär finner man däremot adjektiv
som självsäker,frimodig, godlynt, uppmärksam och följsam.
Allvarligt talat Sten, det kan väl inte vara din seriösa uppfattning
att schäferuppfödare skall avla på blyga och skygga individer?
Ingrid, vissa linjers bristande duglighet för tjänst. Med andra ord de brister som RO tar upp.
När det gäller vår ras i stort så är min uppfattning att den sedan flera år är uppdelad. En del med arbetsdugliga brukslinjer där många individer också kvalar in som polishundar, den andra delen med lite tamare läggning, utställningslinjerna ”vackra och trevliga sällskapshundar”.
Min uppfattning är att båda ”sorterna” har sitt berättigande. Att blåsa till strid mot de vars stora intresse är utställning och lugna timida schäfrar skadar enbart vår ras.
Sten S: ”Förflackningen av schäferhundens stryktålighet…”? Vad menar du?
Reino, bra skrivet rakt igenom. Önskar dig och Västra lycka till på organisationskonferensen.
Egna funderingar på vår älskade Schäfer kommer snart på vår hemsida. Kanske gillar du det eller inte?!
Historien återupprepar sig igen och igen. Betänk rasens grundare Max om vad han ville med rasen. Avla mot det!
På dessa hundar byggdes rasen:
De hundar, som utvaldes för att bilda stommen till den >>nya rasen>>, representerades av flera typer. Vissa goda egenskaper fanns inom en typ, andra återigen inom en annan.
För den nya rasens rasstandart icke önsvärda egenskaper fanns naturligtvis inom alla typer och samtidigt som det gällde att eliminera dessa, önskade man befästa de goda egenskaperna.
Max v. Stephanitz skildrar på följande sätt de båda huvudtyperna, den Thüringska och den württembergska: >>Lyxhundssvärmarana sätter sina förhoppning till den s. k. Thüringska schäferhunden, hos vilken de ofta fann vad de efterstävade, ståndöron och varggrå färg. I övrigt var denna senig och hård, ofta något liten och undersätsig. Som brukshund full av nerv, vilket många gånger gjorde honom besvärlig som sällskapshund. De württembergska hundarna var inte så omtyckta. De på den tiden allena saliggörande ståndöronen saknades ofta hos honom, han överträffade ofta den thüringska hunden i vacker svansföring, men i stället beredde hans hårlag uppfödaren många bekymmer. Det var för det mesta en stor hund med kraftig benstomme, bra byggd med bra bakdel och flott gång. Men kanske inte så full av liv. Men när det gäller, då är han hård.
Renaveln av rasen skedde som vanligt inte på särskilt bred basis. Med ett utvalt material gjordes inavel efter de grundsatser, som på den tiden ansågs riktiga. Närmast strävade man efter att avla fram hundar med ståndöron och sabelsvans, men naturligtvis också i hög grad ett ädelt helhetsintryck. Det skulle emellertid snart märkas att rasen var ute på farliga vägar.
Aveln tog inte sikte på att få fram karaktäriska brukshundar, snarare var den en hobbyverksamhet. Den tjänade aldrig det egentliga målet att förbättra rasen, utan var till den största delen baserad på att få fram utställningssegrare, vilkas framgångar underblåste ägarens och uppfödarens fåfänga. Följderna av denna hobbyavel lät inte vänta på sig. Den ledde till en högbent hund, smalkroppad och, som man då tyckte, bestickande vacker i stående. Denna >>salongsvarg>> som en känd kynolog kallade honom, erövrade mycket snart en framträdande ställning inom hundaveln i Tyskland. TYVÄRR var denna hund inte ägnad för något verkligt arbete och säkert skulle schäferaveln ha urartat, om inte brukshundaveln och tjänstehundrörelsen ingripit hämmande.
Horands ägare Max v, Stephanitz beskrev honom på följande sätt: Denne av herr Sparwasser i Frankfurt uppfödda hund blev den tyska Schäferavelns öde, men ett lyckosamt öde, en lyckostjärna! Horand uppfyllde också de dåtida lyxhundssvärmarnas önskedrömmar till punkt. Stor för den tiden 61 cm rygghöjd också för dagens förhållande bra medelstorlek, med kraftig benstomme, vackra linjer och ett ädelt format huvud, byggnaden sening och torr, hela hunden en nerv. Hundens karaktär motsvarade också detta, han var underbar i sin trohet mot sin husbonde, men gentemot alla andra var han en hänsynslös herrenatur, omutbar, obändig i sin översvämmande livslust. Han blev tyvärr inte uppfostrad i sin ungdom men var trots detta i sin herres hand uppmärksam i sin minsta vink. Överlåten till sig själv var han den galnaste ofogstiftare, den vildaste slagskämpe och tygellös hetsare. Aldrig overksam, alltid i farten, godmodig mot oförargligt folk men aldrig inställsam, en barnens gyckelmakare och alltid förälskad. För ögat en ständig njutning, sin ägare ofta en källa till svår förargelse. Hans fel var hans uppfostran, inte hans anlag. Han led av undertryckt, eller kanske rättare, av icke utnyttjad verksamhetsdrift, ty han var överlycklig, när man sysselsatte sig med honom och då var han den fogligaste hund. Det kan vara intressant att veta, att Horand finns med i praktiskt taget alla Schäferhundars stamtavlor, inte bara en gång utan många, om man följer dem tillräckligt långt tillbaka.”
ägare Max v, Stephanitz
Bra skrivet och tänkt Reino, Catrina och Tomas. Och mkt intresant det du kommer med Daniel. Jag hoppas att det du hört även är sant. Helt klart har då även ”marknaden” gett sitt svar. Och då blir vår strävan klart lättare till att genomföra det vi vill uppnå.
Enligt vad jag har hört så har bruksschäfern gått om exteriörschäfern i registrering. 60% mot 40%. Om det är sant så blir ju utgångspunkten en annan.
För att förtydliga mitt ”Amen”, så var min tanke att det var så bra skrivet, det Reino skrivit, så det kunde avslutas med ett amen, som efter alla bra inlägg, absolut inget annat.
Jag hejar på er Catrina och hoppas att det kommer något bra ut av mötet.
Om det skett en förflackning sedan 70-talet, så ska det gå ännu snabbare att hämta tillbaka och sudda bort förflackningen.
Med tanke på den informationen som det snabbt går att få fram o ut på internet, så ska återtåget gå snabbare.
Att sätta sig ned o konstatera att ”det hjälper inte vad jag säger/gör”, är inget för riktiga schäferägare att ägna sig åt.
Jag tror inte att schäferuppfödare avlar på hundar för att folk inte klarar av en schäfer som följer rasstandarden, för en sådan schäfer är inte besvärligare, än andra.
Jag tror det lutar åt att man avlar på det man har i avelshunden.
Vi får jobba vidare mot gemensammt mål och inte bry oss om de som inte tycker att man ska slåss för det man tror på.
/Tomas
Hej Sten
Det var intressant att notera en förskjutning gällande ansvarsfrågan
om vår samtida schäferavel. Den vilar alltså i händerna på Reino Oskarsson
och SD-Västra.
Uppenbarligen angår den inte CS, avelskommitten eller Sveriges alla Schäferuppfödare…
Min fråga är;
Vem vill vara med och stoppa den utbredda fuskaveln som håller på att utarma
schäferaveln?
Som det är nu är det många som placerat sig på åskådarplats, personer som
ständigt hittar nya ursäkter för att slippa ta tag i problemen.
Ändlöst teoritiserande leder sällan till praktiska resultat.
Se bara på RAS- ett mönsterprojekt i teorin.
Ett tandlöst instrument i praktiken.
Den eventuella utvecklingen i Tyskland får tyskarna ta hand om.
Jag engagerar mig hellre i mitt närområde.
Devisen ”Gräv där du står” brukar vara ett klokt förhållningssätt.
Vi har bara en rasstandard, den borde alla Schäferuppfödare följa.
Vår rasklubb har utarbetat utmärkta rekommendationer och målsättningar i
vårt gemensamma manifest-RAS.Synd bara att så få uppfödare följer dessa rekommendationer.
I teorin har vi redan en gemensam värdegrund.
Den skall bara omsättas i praktiken.
Tack Catrina för dina konkreta frågor och informationen att SD-Väst står bakom sin ordförande. Vilket naturligtvis stärker RO.
Mitt påstående angående resultatet av RO’s ”upprop” baseras på trådens avslutning (Tomas: Amen.) det nuvarande läget och de schäferkontakter jag har. Du har naturligtvis rätt att resultatet från den kommande organisationskonferensen är okänt.
Jag företräder endast mig själv! Och tar ansvar för mina åsikter. Schäferhundens problem är inte nya.
Två statliga utredningar har analyserat myndigheternas svårigheter att hitta lämpliga schäferhundar för sina behov. Slutsatserna från dessa var – starta egen avel men låt intresserade uppfödare få medverka om intresse finns.
Polisen har för övrigt under hand genomfört ”projekt Schämall”. Jag antar att RO är väl insatt i tjänsthundsproblematiken med tanke på den profil kennel Hedeforsen har.
Jag menar att det inte går att blunda för det faktum att många schäferägares huvudintresse är utställning. De är inte intresserade av de arbetande linjerna som är mer krävande. Man kan inte heller bortse ifrån att schäferhunden rent praktiskt redan är uppdelad i utställnings och brukslinjer. Något jag antog vara bakgrunden till RO’s upprop.
Du skriver ”Vi åker till konferensen laddade med en rad ideer och förslag och tror och hoppas på en givande diskussion”. Jag önskar dig och dina kamrater ett uppriktigt lycka till! Men vända på den utveckling som skett sedan 70-talet ser jag vara övermäktigt. Problemen är för övrigt motsvarande i Tyskland.
Jag frågar mig varför inte RO och SD-Väst som verkar vara på bettet inte kunnat förhindra förflackningen av schäferhundens fysiska stryktålighet och mentalitet?
Bäste Sten S
Huruvida ingenting förändrats vet vi väl först efter
organisationskonferensen. Den slutsatsen kan vi väl inte dra innan den
ägt rum? En enig styrelse,SD-Västra står bakom sin ordförande på en rad
punkter. Vi åker till konferensen laddade med en rad ideer och förslag
och tror och hoppas på en givande diskussion. Vilka är ”oss” du refererar
till som fått nyttig information?Företräder du någon specifik grupp
eller organisation? Och vilken informationen syftar du på?
Catrina Björk SD-Västra
Och inget förändrades. En nyttig information för oss. Vi har en flock usla uppfödare men också en mycket duglig som bär uppvåra arbetsdugliga hundar.
Mycket bra, Reino!
Ann-Sofie Nilsson med Torneryds Libbi
Reino – du är bäst!
Bravo Reno.Man är stolt att äga en Hedeforsare. Lars Person med Zpike
Du har en förmåga att uttrycka dig, som i mångt och mycket är beundransvärd. Jag hoppas att organisationskommitténs arbete utmynnar i något positivt. Skulle vilja lägga till några funderingar om det behövs någon rasklubb. Svaret är självklart i mina ögon JA, men varför? Är det någon skillnad på ett Kund- eller intressentperspektiv? Olika målgrupper för rasklubben har olika behov, krav och förväntningar, vet vi vilka dessa är? Ska som exempel klubben neutralt och faktamässigt kunna rekommendera nya valpköpare till uppfödare som arbetar med RAS som ledstjärna? Hur får vi valpköpare att ALLTID innan ett köp kontakta klubben för rekommendation? På vilket sätt kan avelskommitén vara rådgivande/styrande för uppfödarna? Och slutligen, hur får vi distrikten att via en decentraliserad arbetsmodell komma hundägarna närmare? Behövs en rasklubb? Ja, men på vilket sätt och vad får jag som medlem ut av det?
Klubben har under alla år tagit fram ett imponerande antal värdefulla dokument och riktlinjer, hur omsätter vi detta i praktiskt resultat? Man kanske ska börja med att särskilja mål på kort- och medellång horisont. Man måste kanske gentemot varje mål definiera vilka aktiviteter som sannolikt leder till att dessa mål uppfylls.
Många förtroendevalda lägger ner hela sin själ i sitt ideella arbete, hur ska jag som medlem kunna ta del av detta? Att rekrytera nya förtroendevalda hur gör vi detta om vi inte först får den lokala förankringen i fungerande distrikt? Om inte resultatet synliggörs på ett enkelt och pedagogiskt sätt och jag inte känner någon gemenskap med ett icke fungerande OG eller en Schäferointresserad lokal brukshundklubb, så kanske vi ska lägga ner och överlåta all utveckling åt de så kallade marknadskrafterna,eller?????
Amen:O)!/Tomas
Ingen kan väl kan säga emot det du skrivit?!
Imponerande! Att en enkel uppfödare utan akademisk titel kan få ihop dessa tankar om forntid, nutid och framtid tyder på enorma kunskaper. Det finns inte mycket mer att tillägga än att gratulera till en strålande epistel.
Bravo, Reino! Right on! Jag blir glad när jag läser – vi är kanske rätt många, som tänker ungefär samma sak?