Med spårlinan i ett fast grepp och full koncentration på min hund ger jag kommandot ”-spår” och hon skjuter rakt ut i rutan med nosen i backen. Med snabba steg hänger jag på bakom och ser hur hon tvärstannar, analyserar och vänder på en femöring och suger tag i spåret ur rutan . Bakom mej väntar jag spänt. Ska tävlingsledaren ropa tillbaka mej? Men det förblir tyst och med en obeveklig målmedvetenhet styr hunden mej nu ut i spåret. Över mossa, stenar och en jäkla massa grenar som mina ben måste över. Hjärtat slår hårt. Nu är det fokus på pinnarna som gäller.
Smack! Där satt den första pinnen. Full gallopp in med pinnen i munnen. Snabbt upp med bollen i snöre så inte dyrgripen blir till småflis. Byte med köttbullar och fortsatt spår. Benen pinnar på över stock och sten. Som ett automatiskt räkneverk mal min hjärna 1,2,3..50,51,52…149,150…nu ska det kanske komma en pinne igen. Jajamensan, pinne nummer två. In med pinnen och byte med älsklingsbollen. Lite vatten ur flaskan och iväg igen. Över gärdesgårdar och in på kalhygge. Brak, där far jag omkull och trasslar in linan i alla grenar. Min hund väntar tåligt tills jag rett ut allt men vill fort iväg. Fäktar bort grenar som far i ansiktet, kollar klockan men har glömt tiden när vi gick ur rutan.
Det börjar fyllas på med pinnar i väskan. Slutpinnen kvar. Med svetten rinnande längst ryggen far vi fram och skymtar vägen lite längre bort. Min hund markerar spårläggaren som står en bit bort vid vägkanten men fortsätter målmedvetet i spåret och Jippie!! Där var slutpinnen.
Spårläggaren får alla pinnarna. 8 stycken. Husse kommer springande och har koll på tiden och påsläppet. Verkar bli full pott 10-10. En nöjd hund springer runt med sin boll.
Den känslan jag upplevt i spåret kan inte mäta sig med mycket annat. Att vara ute i skogen i samarbete med sin hund är underbart. Att känna att vi är ett team som jobbar ihop, litar på varandra och har kul ihop. Det är lycka.
Ja, så började mitt intresse för att träna och tävla hund. Har alltid levt med hund men det här var nytt för mej.
När jag var liten hade vi en tax, Atita, som bet mej i tummen när jag försökte trycka ner henne i dockvagnen med en klänning på. Sen hade vi en schillerstövare, Trall, som drog mej runt på magen i ljungen och det hände att jag tillbringade några nätter i hans koja. Sen hade jag en West Highland White Terrier, Nusse, en glad skit som aldrig lärde sig inkallning en gång och som följde med mej överallt i cykelkorg och på moped.
Efter det en schäferblandrasturbohund, Chivas som gav mej mina första gråa hår och en underbar schäfertik, Tessie, en omplaceringshund från Maribo som var jättesnäll. Hon kunde mer lydnad än jag tog reda på.
I samband med att jag fick Taxa, nu 8 år, och Reino och Elisabeths råd att gå en valpkurs till att börja med gjorde att det har rullat på. Bl a lite tävlande i bruksspår och lydnad, allmänlydnadsinstruktör och figurant på MH-banan.
Taxa och jag blev uppflyttade till Elitspår. Tyvärr blev hon skadad och fick artros i unga år så hon är pensionerad och ägnar sig mest åt sin favoritsyssla. Nämligen kleptomani. Tomburkar, kottar, bollar, strumpor ja allt som kan intressera tar hon rätt på. Förövrigt är hon mattes bodygard i alla lägen.
Taxa har även hjälpt till i verkligheten några gånger.
En tjej som skulle gå ut ett spår försvann och Taxa lyckades spåra upp henne i ganska oländig terräng långt in i skogen. En annan gång tappade en tävlande sin mobiltelefon i tävlingsspåret. Jag släppte på henne och hon lyckades hitta telefonen en bra bit från där jag hade gått som spårläggare. I dessa lägen har jag litat på min hund och låtit henne sköta jobbet och det har ju lönat sig.
För ett tag sen var det inbrott i grannens bil och tjuvarna hade tagit en massa saker som de slängt längst vägen flera kilometer från bilen.
Vi sökte av längst vägen och Taxa lyckades hitta plastkort, 2 färjebiljetter och bildelar till instrumentpanelen längst vägen.
Min andra hund heter Dufva och hon är 5 år. En mycket social, smart och glad hund med en massa humor och alltid nära till en svansviftning. Vi är uppflyttade till högre spår. Vi har haft en lång paus från träningen pga en åkomma i ryggen. Men hoppas få tävla till våren.
Tredje hunden är Igor 4 år och husses promenadhund och mattes nallebjörn. Mycket hund med ett stort hjärta.
Suverän på uppletande bl a.
Det är härligt att leva med tre hundar och se hur de samspelar, men tre hundar tar mer tid än vi trodde
Men det är ju ett liv vi valt att leva.
Jag lever för mina hundar och att dela vardagen ihop med dom betyder mycket. Vi går långa promenader varje dag både i skog, vid havet och på väg och har skoj och trivs med varandra.
I hemmet har vi bara en regel egentligen och den måste följas till 110 % och det är att man ska vara snäll. Funkar det så funkar det mesta andra också. Man ska vara snäll mot varandra, husse och matte, katterna (vi har tre stycken som de är jättekompisar med), hönor, vänner på besök osv.
Jag måste få framhålla hur nöjda vi är med våra hundar.
De är precis så som vi tycker att en hund ska vara. Starka mentalt med mycket nyfikenhet, arbetslust, glädje, vilja, pondus och tillgivenhet. De har det där lilla extra, en kämpaglöd av sällan skådat slag som är så härligt.
Tack Reino och Elisabeth för ert engagemang.
Kickan