De stekta sparvarnas tid

För ungefär tio år sedan höll Kungen ett uppmärksammat tal om stekta sparvar, sådana som flyger in i lata personers gapande munnar. Talet väckte många upprörda känslor och utan att lägga någon direkt värdering i om han hade rätt eller fel i sitt uttalande, kan man nog konstatera att Kungen då, vid den aktuella tidpunkten, var något på spåren. En känsla, en förnimmelse av ett skifte i värderingar och normer. Kanske var det då någon gång runt det nya millenniet som våra ideella föreningar och folkrörelser kollektivt tappade gnistan och själva framåtrörelsen gick över i knapp styrfart, för att till slut helt stanna upp. Kanske var det då Svenska Schäferhundklubben gick i stå. Med förvånade blickar ser vi oss nu omkring. Så här lite mer än ett decennium senare. Vad var det som hände? Var tog alla gamla sanningar vägen? När blev vi till jag och ideell till egennyttig? När blev idealist till individualist och icke kommersiellt arbete ett skällsord?

När suddades innebörden av ordet klubbkänsla ur vårt medvetande och när blev ordet elit ett prefix i olika sammanhang.

Där står vi nu bland ruinerna av det som en gång var ett kollektivt åtagande och en gemensam plattform. Några få eldsjälar som traskar på likt gamla travhästar.

Jag ser mig omkring och noterar att det är samma gamla människor som dyker upp i skiftande miljöer. I bilen på väg till årsmötet ser jag profilen av en bekant gestalt som också sköter sekretariatet och serverar korv & bröd till de tävlande på årets första spårtävling.

När blev vi två lag? När separerades det gemensamma till en grupp som serverar och en som betjänas?

Det finns de som klarar att ikläda sig bägge rollerna. Men det glesnar i leden och tiden håller på att rinna ut.

En förening hämtar kraft och näring från sina medlemmar. Styrelsearbete är roligt och utvecklande om viljan och tron på framtiden finns.

Styrelsearbete är tråkigt och själsligt utarmande om det enbart består i att lösa konflikter.

Konstruktiv kritik är bra, diskussion något nödvändigt.

Egoism, gap och skrik förödande för det vi kallar klubbkänsla. Man kan vinna kortsiktiga segrar genom att ställa sitt stora ego i vägen för övriga medlemmar i en förening. Man kan lyckas med att skapa elittrupper och kratta i manegen för sin närmaste omgivning. Men den som inte är beredd att jobba för klubben och för framtiden kommer på sikt att underminera sitt eget underlag. De stekta sparvarna kommer till slut att tryta när betjäningen sviktar.

Distrikt efter distrikt kommer att läggas ner och lokala schäferklubbar att tyna bort när de få kvarvarande reducerats till ingen.

Vår kurs och tävlingsverksamhet dör i samma stund som kuggarna i maskineriet stannat och brukshundsporten får leva på minnet från fornstora dagar.

En ideell förening, klubb, eller organisation kan bara existera om det finns engagerade människor som är villiga att göra det oegennyttiga jobbet.

En förening behöver medlemmar som har förmågan att se det ideella arbetet som något angeläget och givande.

Den behöver medlemmar som vill ge tillbaka lite av det man själv fått. Personer som vill ge vidare..

Jag tror att vi står inför ett skifte där två världsbilder krockar med varandra. Folkrörelseidealet och generation lat. De som tror på gemensamt arbete och de som inte är beredda att lyfta ett finger för någon annan. Det är möjligt att avtalsinstruktörer kan hålla igång SBK:s och rasklubbarnas kursverksamhet men det öppnar också upp för andra frågeställningar. Är vissa uppgifter i det ideella föreningsarbetet mer värt än andra? Kan man någonsin värdera alla timmar sekreteraren och kassören lägger på pappers och sifferjobb? Skall man få betalt för att sköta hemsidan? Skall en ordförande hämta sin kraft och motivation enbart i själva känslan av att axla ett hedersuppdrag?

Mängder av förslag, tips och idéer finns i omlopp både inom och utanför organisationen. Tillika fodringar och krav. Olika personers kreativitet har inga gränser när det gäller kravlistor på än det ena och det andra som borde göras. Problemet är bara att när det väl kommer till avslut, när jobbet väl skall göras har dessa personer gått upp i rök. Någon annan skall alltid göra jobbet.

Men Någon annan har också jobb, barn, heltidsstudier, trädgård, amorteringar och räntor.

Någon annan vill också hinna träna och tävla med sin hund.

Någon annan har snart gjort sitt för de ideella organisationerna och det blir ett stort tomrum att fylla.

Frågan är därför vem eller vilka som skall göra allt det jobb som någon annan och den oegennyttige idealisten gjort hittills?

En förening blir vad medlemmarna gör den till.

Utan vilja, engagemang och framtidstro är den dömd att somna in.

Medlemmar, är det dags att ta ned skylten?