Gunnel och Hedeforsens Modus
Jag heter Gunnel Rikse. Min hemmavarande familj består av Hedeforsens Modus, Hedeforsens Örnie och katten Mysan.
Modus 3,5 år. För mig är han idealbilden av en rejäl brukshund. Trygg, stabil, ärlig, glad, nyfiken och arbetsvillig, tyst i bilen och i trädgården, där han gärna går och strosar och bara konstaterar när folk eller hundar passerar. Möter han en hund som gör utfall bevärdigas denne inte med en blick.
Självständig och med stor integritet (något som ibland kan komplicera tillvaron) men som vi löst med ömsesidig respekt.
Lilla Örnie 9 veckor. Precis så underbar och vidrig som en bra valp ska vara. Modus tar de värsta tacklingarna. Bjuder på sig själv så att man nästan blir tårögd när man ser dem leka. Jag ägnar mig mest åt att gosa, uppfostra, träna på valpvis och torka kiss.
Mitt hundliv började vid 6-års ålder då jag under hot och utpressning krävde att få en hund eftersom inga syskon kunde presteras. Hunden, en boxerblandis, blev så klart min bästa vän.
Vid 14-års ålder sommarjobbade jag på en kennel för att dryga ut fickpengarna. Resultatet: en kerry blue terrier-valp… och inga pengar.
Sedan var det hundfritt några år. Det blev små barn istället. När dessa var ”hundmogna” införskaffades en boxertik. Glad och sprallig på boxrars vis men totalt utan uppfostran.
Barnen flög ut och hundsuget återkom.
En dobermann tik blev nästa hund. Den första hund jag tränade och tävlade med. Vi fick ett lydnadschampionat och blev godkända i elit spår. Tyvärr hade hon ett höftledsfel och kunde varken hoppa eller krypa. Så var den karriären slut. Därefter följde tre dobermannhanar (av vilka två nådde högre spår och en blev tjänstehund) innan jag insåg att det var nog schäfer som gällde.
Silverpilens Nätta blev min nästa hund. Hon blev tjänstehund bevakning, lydnadschampion och tävlad i alla fyra bruksgrenarna. Elit rapport och spår med två cert, Godkänd lägre sök och skydd. Certen kunde säkert blivit fler om vi inte prioriterat fältarbetet framför lydnaden.
När Nätta var 12 år tyckte jag det var dags för en ny hund. En schäferkille, otroligt positiv och noga utvald.
Tyvärr hjälper inte detta alltid. Han fick reumatoid artrit vid 10 månaders ålder och fick sluta sina dagar 14 månader gammal. Ett fruktansvärt svårt beslut men inget annat återstod.
Under åren som gått har jag utbildat mig till domare, lärare i hundtjänst och mentaltestledare. Det var som det senare jag kom i kontakt med Reino. Jag beklagade min sorg och förlust av unghunden. Då sa Reino, så där lite i förbigående: -Jag har 5-veckorsvalpar hemma.
– OK, sa jag. Jag kommer och tittar nästa vecka.
Så blev Hedeforsens Modus min.
I dag är han certifierad försvarsmaktshund, uppflyttad till högre spår och godkänd i lägre sök. Vägen dit har väl inte varit spikrak må jag säga. I början hade han en helt annan uppfattning än jag om vad man bör göra på en appellplan. T.ex. vid en av de första tävlingarna där han tog apportbocken, drog iväg till andra ändan av planen och vaktade morrande på densamma. På budföringen fastnade han på en luktfläck där jag fick hämta honom.
En välkänd profil, f d polis var en av domarna. Hans kommentar var: -Det var en dj-a riktig hund du har. Är han till salu?
Jo visst har jag en riktig hund. Och han blir aldrig till salu.
Det är viktigt att få hundar med bra genetiska förutsättningar. Så också att kunna ta vara på dem. Minst lika viktigt är en seriös uppfödare som man har en bra relation till.
Tack Elisabeth och Reino för era underbara hundar och för att ni ställer upp i alla lägen.
